Huppeldepup

New world/En helt ny värld.

2011-06-19T21:34:00.001+02:00

Medan denna blogg ligger i träda kan du knata in på det spritt språngande nya Snigelkollektivet, där jag hade tänkt husera ihop med tre av mina smartaste, modigaste och häftigaste fellow skribenter Sonja, Ilja och Elin.
Jag vet, hur bra är inte det!

We'll meet again.

2011-05-05T18:14:00.000+02:00

Ja, alltså såhär. När man har som regel att inte göra en Mia Skäringer och vända ut och in på eländet offentligt, men så dyker det upp en väldigt lång period när det händer så himla mycket saker som känns väldigt Mia Skäringer. Vad gör man då? Man tappar sugen. Jag har redan tummat ganska mycket på regeln den här våren men nu får det vara nog. Det är kanske lite synd för jag hade så smått en betraktelse över Carl Johan Vallgren och Woody Allen i bakhuvudet.* Men sånt är livet.

För att förtydliga: Kära vänner, nu lägger jag ner det här bloggeriet ett tag. Oklart när, var, varför, hurusom eller huruvida det vaknar till liv igen. Kan vara ett par dar, kan vara ett par år. Vi får se vilken känsla vi har helt enkelt.

Vi ses i krokarna, om det nu är där du hänger.

*Kontentan var ungefär nån sånhär: Jag gillade Kunzelmann & Kunzelmann, fram till slutet som var väldigt överdrivet lyckligt, och plötsligt fick mig att tänka på Woody Allen. När jag närmare analyserade det hela upptäckte jag att hela boken var som en Woody Allen-film. Det är konstigt, för jag gillade som sagt boken men jag gillar inte Woody Allen. Infoga valfri lång utläggning om livet och konsten.

I väntan på vaddå?

2011-05-01T14:04:00.003+02:00

Förlåt alla kära vänner, stalkers och musikjuridiskt intresserade random folk, för att jag inte skriver nånting. Har tillochmed fått internationella utpressningssamtal i syfte att få mig att uppdatera er i alla mina världsliga angelägenheter. Men ärligt talat. Jag är sjukt jedra oinspirerad att utgjuta mig om livet just nu. Förkyld är jag också. Då slipper man väl. Vavava?
Men liksom, själv läser jag ju inte min blogg och klarar mig alldeles utmärkt. Ska därför ge er lite tips på vad ni kan göra för att försöka fylla det bottenlösa hålet i era liv med:
1) Läs Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Den är extremt överdriven och väldigt rolig.
2) Läs också The Viktor Report. Av dito anledning.

Don't mess my holiday.

2011-04-26T14:29:00.001+02:00

Påskveckan! Intensiteten! Ni vill förstås veta allt men själv vill jag helst bara gå och lägga mig. Alternativt sätta mig och plugga på om kvinnors rättigheter i Indien ur ett filosofiskt perspektiv. Vilket (nog) är vad jag ska göra. Om jag inte ska njuta av att vara smått bakis och spela töntiga flash-spel istället. Vi får se lite hur det blir.

Laughing at you.

2011-04-16T18:36:00.000+02:00

Istanbul! Intensiteten!
Ni vill förstås veta allt men själv vill jag helst bara gå och lägga mig. Eller näst bästa, åka till min syster och dricka vin och sunka. Vilket är vad jag ska göra. Så tji får ni. Moahaha.

Fight your own troubled mind.

2011-04-10T01:08:00.001+02:00

Idag var jag ledig. Det sög mycket riktigt. Bara tvättade, packade, väntade på att få gå och lägga mig så det skulle bli imorgon och jag skulle få åka. Men nu när jag kan gå och lägga mig kan jag ju naturligtvis inte sova eftersom jag resnojar så sabla mycket. Tänk om jag missar flyget, borde ta bussen inte tåget. Tänk om jag missar bussen till flyget, borde kanske ta buss till stationen istället för att gå, oberäkneligt det här med tid och promenader. Tänk om jag missar bussen till bussen till flyget, då är jag körd. Tänk om jag försover mig för att jag sitter uppe och planerar såhär mycket och så missar jag alltihop.
Ibland önskar jag att jag hade någon annan hjärna än min egen. (Fast bara ibland.)

Men från och med imorgon är jag i Istanbul, då är jag bara studentturist, någon annan kommer få planera hela min tid och själv ska jag bara insupa och inte ta ansvar. Score.

Vad ska du bli?

2011-04-08T23:23:00.003+02:00

Så slutade ännu en hetsvecka, jag börjar komma in i det här och tycker inte alls det är jobbigt längre. Vara ledig, bara tjafs. Hata vara ledig! Jobba! Jobbajobbajooobba!
PM om hedersnormer och mänskliga rättigheter och Sverige och Turkiet, check. Plingeling. Var inte alls nöjd men det var nog för att jag hade tusen saker till att säga, klämde in så mycket jag kunde i fotnoterna (älska sidräkning istället för ordräkning).
Sen forskningsassisterande. Min chef har bytt upp sig från docent till professor och från kontor med gamla anor till kontor med luftkonditionering. Stora plus både och. Jag smög runt i korridorerna och var nervöst exalterad över att stöta ihop med professorer och liksom... jobba i samma lokaler som dom. Jag blir ganska enkelt stjärnslagen, jag vet. Lite hade det kanske att göra med att jag tog kaffe och inte visste om det var okej att jag tog kaffe. Den stora spänningen. Adrenalinpåslaget. Som en actionfilm.

Men seriöst. Det kändes så himla rätt att gå runt där och götta och läsa professorsnamn på varje skylt och anslagstavlan om projekt och anslagsansökningar och tänka på alla strukturer och planer och analyser och tankar som pågår innanför varje dörr. Helt helt rätt. Där vill jag vara.

Så jamen dåså. Veta vad man vill bli när man blir stor, check. Plingelingeling!

Dress you up.

2011-04-02T11:30:00.001+02:00

Förresten, apropå färgglada kläder. Jag kan skämmas lite för att jag inte växer upp och börjar gilla vuxenmode - enfärgat och kavajer och välkammat hår och sådär. När ska sånt hända? Upptäckte att det där märket jag blev så kär i också säljer barnkläder. Som är exakt likadan som vuxenkläderna. Är det verkligen vettigt att vi, vuxna städade svenskar, springer runt och leker japaner/femåringar?
Förra året fick jag lite "jobbkläder" inför min praktik. Nu visade det sig att det inte var nödvändigt, för på min praktikplats sprang folk runt i trasiga jeans och leopardmönstrade kjolar. Tack gode gud! Men kan kanske inte räkna med att det är så överallt. Hur ska man kunna känna sig som sig själv när man måste se ut som en kostymnisse? Kommer det inte kännas ännu mer som i Vuxna Människor, att man är en bluff, ett barn som spelar vuxen, när man dessutom måste klä ut sig varenda dag?

Men idag behöver vi lite vår. Om det aldrig blir färgglatt och varmt och ljust ute så kan det väl åtminstone vara färgglatt och varmt och ljust inne?
Och så ska jag faktiskt på barnkalas. Barnkalas måste väl vara ett ypperligt tillfälle att klä sig som det barn man egentligen är?
Eller? Kommer jag undan med det?

Our socks forever more.

2011-04-02T11:17:00.004+02:00

Igår var jag hos frisören och fick ägna mig åt den sak jag gör där med syndfull njutning: titta i mode- och "tjej"-magasin. Hos frisören är numren förvisso alltid gamla, så att man får veta vad som var förra eller förrförra säsongens mode. Men det kan ju vara intressant det också, att se hur ute man har varit. Eller så spelar det ingen större roll att de är gamla, för de visar för det mesta ungefär samma saker. Nu låter jag sjukt kulturtantsfördömande, men det är faktiskt inte så - jag gillar faktiskt mode, jag har tittat på säkert alla säsonger av America's Next Top Model och jag är sjukt svag för övervärderade jeansmärken, som jag redan har berättat. Men ärligt talat - dom säger faktiskt samma saker i alla nummer. Slå upp vilken tidning som helst och du kommer hitta en sminksession där de berättar att det som gäller just nu är: - sotade ögon, - röda läppar och - naturliga ansikten, ev med något spännande rouge. Titta på modet och de kommer att prata om - marintrenden (om det är vår/sommar), - stickatochylletrenden (om det är höst/vinter), - grungetrenden, - kookytrenden, - minimalistiska trenden, och - business/kavaj/pojkvänstrenden. Typ.

Inte desto mindre är det roligt, tycker jag. Men en liten blänkare gjorde mig helt paff. Nu var tidningen (minns inte vilken det var) som sagt från i höstas, men de berättade iaf att Happysocks, som "fått alla världens män att bära färgglada strumpor", nu äntligen släppt en kollektion "för kvinnor". Halleluja! Men vänta nu. Jag köpte strumpor från happysocks för tusen år sen, typ 2008 eller nånting sånt. Milda makter, menar du att jag köpte killstrumpor!! Och det har jag gått runt i, vilken katastrof! Eller, hur är det nu? Har happysocks speciella kill-/tjejkollektioner? Nej, faktiskt inte. Men försäljningen av strumpbyxor riktas till kvinnor. Kanske inte så konstigt, klänningsmodet för män har ju tyvärr inte slagit igenom riktigt än (men snart, hoppas vi!).

PS jag köper inte happysocks längre. De har en trevlig image men strumporna är alldeles för dyra. Och nuförtiden kan man ju köpa alldeles underbara strumpor lite varstans.Titta bara på vad jag köpte för en hyfsat billig penning igår:

Notera särskilt världens bästa nintendomotiv

Vem är terrorist?

2011-03-31T20:00:00.009+02:00

Jag var och hämtade ut mitt pass idag. Fifan säger jag bara. Vad är det för mongo regel som säger att jag måste se helt sajko ut på alla mina ID-bilder? Först skaffade jag EU-leg och alla jag pratade med bekräftade att jag såg helt vansinnig ut, typiskt exempel på nån som far in och ut från psykot.

Ursäkta, det kanske inte syns helt tydligt, men så är det iallafall.
Sen kom mitt pass. Och där ser jag helt bindgalen ut. Som om jag har farit in och ut från psykot, och sedan blivit upptäckt av KGB, som fejkade min död, kidnappade mig, hjärntvättade mig och döpte om mig till Nikita. Nu är jag en internationell hitwoman.

Ursäkta, det kanske inte syns helt tydligt här heller, men så är det iallafall.
Jag kommer aldrig komma utanför landets gränser med en sådan här bild. Jag står där i Turkiets spärr och de bara: Hmmmm. Har du någonsin varit medlem i Baader-Meinhof? Jag: Ehh, jag är nog lite för ung för att ha varit med i RAF. Dom: Häpp! Så du erkänner att du hade velat vara med om du varit äldre. Jag: Ehhhh... Dom: Har du någonsin varit inlåst på psyket? Jag, som turligt eller förtänksamt nog har långärmat: Nja, det var ju den där gången dom skickade mig till psykakuten av misstag... Dom: Häpp! Hon är bindgalen, låsinhennelåsinhenne! Jag: Men jag var inte inlåst, det var ett misstag, dom skickade tillbaka mig till sjukhuset. Dom: Häpp! Du har erkänt, åk hem med dig, galna lönnmördare vill vi inte veta av här. Känner du några kurder? Jag: Ja. Dom: Häpp! Galen lönnmördare på kurdiskt uppdrag! Låsinhennelåsinhenne!

PS Ursäkta hejdlösa fördomarna om turkar/kurder, kanske kommer ångra mig när jag har läst den där boken nedan. Då får jag väl göra avbön.
PPS Inte ursäkta fördomarna om sajkon, har man varit sajko själv får man väl skämta om det, visst var det så?

Passion play.

2011-03-31T17:25:00.001+02:00

Nu har jag fått några till av mina kursböcker, titta bara vad fina de är!

Jag skriver pm, det går alldeles alldeles för bra. Pmet ska vara 3-5 sidor, hittills har jag ägnat fem sidor åt en introduktion. Varav tre sidor gick åt till att analysera innebörden av ett enda begrepp. Kill your goddamm darlings! Men det har jag ingen som helst lust med, jag vill bara fortsätta skriva och skriva och skriva. Jag tänker inte sudda ett skit, istället ska jag bara klippa ut allting och använda det i min kommande bok istället. Kanske inte det mest tidseffektiva pmet jag skapat i mina dar. Men det blir en bra bok.

På dom här 3-5 sidorna hade jag tillex tänkt försöka prata om vad ett dubbelt normsystem innebär (de tre sidorna), jämföra Sveriges och Turkiets familjerättssystem, diskutera lite allmänt några av alla de tusen (1000) frågor man kan prata om i såna här sammanhang och så lite mer i synnerhet om barns rättigheter och hederskultur i Sverige (och i Turkiet).
Det är inte det lättaste.
Men definitivt ett av de roligaste.

Och ja, naturligtvis hände det - idag var första gången jag tänkte "men det är ju DET HÄR jag borde skriva mitt examensarbete om". Troligtvis första av tusen (1000) gånger jag tänker det. Hur spännande låter bosnisk förvaltningsrätt i jämförelse?

Diary of a mad housewife.

2011-03-30T15:08:00.002+02:00

För femte gången i rad glömmer jag köpa buljong. Undrar om det är ett ödets tecken på att jag borde låta bli att köpa något så modifierat och e-bemängt, och istället koka min egen på dom rotfrukter jag köpte för att göra gratäng av.
Men herregud, husmorsvarningen! Det var ju det jag sa, man börjar sticka en bokhylla* och rätt vad det är har man blivit HemmablindaLinda som styckar kyckling med ena handen och stärker skjortkragar med den andra. Måste nog gå och köpa lite halvfabrikat och raffinerat socker för att motverka.

*Helt sant, bildbevis kommer snart.

Kickar beatles.

2011-03-28T20:44:00.007+02:00

Dagens konstpaus.

Jag har inte gjort den själv, utan stulit den från en geniförklarad bekant på fejan. Måste sprida glädjen.

Fuck tha police.

2011-03-27T17:53:00.005+02:00

Veckan som gått har inte varit bloggvecka, har istället varit föreläsningar och extremt många milpoäng i tjänsteresor, och åldringar och tonårsnostalgi, och det nya och det gamla. Dagarna i Lund var kanske lite av ett antiklimax, vilket inte hindrar mig från att vara sjukt peppad och vända allt mitt hopp till den imponerande digra kurslitten. Som jag fortfarande inte har tagit rätt på. Veckan som kommer blir nog inte heller bloggvecka utan snarare genomplöjande av den imponerande digra kurslitten och så lite systematiserande av EU-domar uppepå det. Det hela ska nog gå vägen, jag brukar mest stressa precis innan jag sätter igång. Så idag är botten, sen går det uppåt.

Men idag är som ni märker en bloggdag. Till min egen förvåning. Jag har haft något av en kris och velat bränna bort hela skiten från etern för att jag inte skriver något nytt eller världsavgörande och nu när jag är hemma i Sverige igen har jag ingen ursäkt att vräka ur mig trivialiteter till omvärldens beskådan. Har inte kommit fram till något avgörande än, så under tiden är det ju en blogginnehavares plikt att rulla vidare. Men något måste hända. Dags kanske att introducera ett nytt moment? Vad sägs om att leka språkpolis?

Jag vet inte om det var Fredrik Lindström som myntade begreppet, men jag minns att i Världens dåligaste språk brukade de ha Veckans språkpolis, där någon random person fick prata om nåt språkfel de avskydde (tillex längre än jag/längre än mig) och Fredrik satt bredvid och skrockade och ibland sa han att de hade rätt och ibland sa han att de var stofiler, och det verkade ganska slumpmässigt om han höll med dom eller inte. Jag är ingen särskilt bra språkpolis för jag har tillex svårt att minnas om det heter längre än jag eller längre än mig, och jag älskar att bryta mot dom språkregler jag faktiskt har inpräntade. Men jag måste ändå bara slå ner på en sak som verkligen bränner i ögonen på mig, och göra vad jag kan för att motverka denna våldföring på det svenska språket.

Nu tror ni att jag kommer prata om särskrivning men tji får ni, det är så uppenbart och gammalt så det orkar jag inte ens gnälla över. Nej, det vi idag ska prata om är

ordet DEM

eller kanske närmare bestämt skillnaden mellan de och dem. Det är väl inte så konstigt att de blandas ihop eftersom vi alltid säger dom. (Själv älskar jag att skriva dom också, men det är svårt att vara konsekvent, de och dem smyger sig alltid in automatiskt.) Men de är faktiskt inget slarvigt slanguttryck som alltid ska ersättas av dem, vilket ganska många verkar tro. Det är två olika ord med två olika funktioner.

Det heter tillex inte Dem är svenskar, Dem tror inte på etnicitet, Dem pratar om svenskhet.
Däremot skriver man Jag anser dem vara svenskar, Deras etnicitet utmärker dem, Svenskhet är diskutabelt enligt dem.

Om du blir osäker finns det enkla knep att ta till. Det allra mest uppenbara är att veta detta:

De är ett ord som motsvarar jag, du, hon, vi.
Dem är ett ord som motsvarar mig, dig, henne, oss.

Så du kan pröva att byta ut subjektet och se vad som faller sig naturligt då.

Jag pratar med dig och du pratar med mig
blir till
Jag pratar med dem och de pratar med mig

Annars kan du översätta till engelska, som har samma system: they/them. Om du skulle säga they = de och om man säger them = dem.

Så, slutpatrullerat. Radiobilen är tillbaka i garaget igen. Tills nästa gång. Hatar ni mig nu? Alla hatar språkpoliser väl.

Death by diamonds and pearls.

2011-03-16T15:54:00.002+01:00

Håhåjaja, sade jag att jag var klar med mitt pm? Glömde jag nämna att jag hade missat att kryssa i den försmädliga lilla rutan som säger "inkludera fotnoter i ordräkningen"? Abrakadabra: sexhundra ord för mycket. Kill your darlings! Kill your goddamn darlings!

You had time.

2011-03-15T17:56:00.001+01:00

Men om ni oroar er för min torrjuridiska karriär eftersom jag verkar lägga så mycket krut på konstnärsdrömmarna, ta en toy. Blev klar med mitt pm idag, två dagar i förskott, kan inte klämma in ett endaste ord till. Och källförteckningen blev tre sidor lång fast jag tyckt att jag läst så lite. Fördelen med att vara vaken 20 timmar om dygnet är att det finns tid för både det ena och det åttonde. Kvalitet är en helt annan sak, men man kan inte få allt faktiskt.

Hardships.

2011-03-14T23:48:00.004+01:00

Och så två nya novellaktigheter, ännu en låt (visserligen underkänd, men ändå) och äntligen ett brev som jag åtminstone inte ville bränna upp medsamma (kan ha blivit hjälpt på traven av fröken I:s verbala spark i ändan (något i stil med "gör oss alla en tjänst och få den där besattheten ur dig så du kan sluta älta nån gång")).

Alldeles bortsett från att det går alldeles särskilt bra att skapa ungefär vad som helst när det har låst sig med juridisk doktrin, så undrar man ju.
Är det verkligen så att livsångest ger skaparglädje, och livsglädje skaparångest?

Jag har alltid avskytt den föreställningen, myten om den lidande konstnären. Att man måste knarka och vara misogynt manligt geni för att vara kreativ. Som leder till att vissa odlar sitt utanförskap och sin svärta till okontrollerbara sjukdomar. Som leder till att andra odlar sina later i trygg förvissning om att de inte är as utan bara briljanta och missförstådda.
Men till viss del har det naturligtvis en bottenkänning. Att ångest driver skapande. Kanske, för den som inte odlar något särskilt, mindre i ett behov att få uttrycka det och vältra sig i det. Kanske mer för att få fly ifrån det in i någon annans, eller fästa det på något ställe utanför sig själv. Att kunna resa sig upp och gå ifrån det.
Inte för jag vet om den myten är något vidare hjälpsam den heller.

I thought you said summer is going to take the pain away.

2011-03-14T12:44:00.000+01:00

Nä vet du vad, nu är jag trött på den här sabla tiden som går och går och aldrig kommer tillräckligt nära dörren för att jag ska kunna slå igen den och låsa in allt som stör. Ställer mig fortfarande högst tvivlande till det biologiska värdet av att vara ett vrak. Ser inga höga poäng i personlig utveckling heller. Har slut på hanteringsidéer men det måste hända nåt snart. Jag är trött på att inte sova, på att göra ett dåligt jobb på mina favoritkurser, på att inte kunna ställa upp för folk som behöver mig, på att inte våga lyssna på x och x och x musik, att inte våga prata om x och x och x saker, att vadsomhelst kan trigga tankar jag vill ha otänkta (senast min egen vattenkokare. Fråga inte). Jag är trött på att det inte ger sig. Snön smälter undan, det är barmark och blankis där det var skoknarr och brännkyla, det är nya dagar och nya människor och andras liv går så jävla vidare men tiden är inte min vän. Varför snälla tid, vad har jag nånsin gjort dig?

Just because I'm a woman.

2011-03-11T11:12:00.008+01:00

Och så, det här med att jag alltid ligger lite efter. Men jag måste bara, jag ville så gärna skriva om det i tisdags men hade inte tid. (Har förstås inte tid nu heller, men sch.)

Så, nu låtsas vi att det är tisdag morgon. Jag slår upp tidningen och läser DN:s ledare som knyter an till internationella kvinnodagen: Stå upp för eget val.
Så det är detta som är liberal feminism. Jag är mycket fascinerad, och förvirrad. Å ena sidan finns där fina betraktelser. Typ att "livspusslet" som politisk maktterm introducerades i en tidsperiod när föräldrar tog sig mer tid att slippa arbeta vare sig borta eller hemma. Fast det är väl just det - att folk börjar ifrågasätta att allt de gör är jobba, att de har högre standard på att livet ska vara något mer. Typ köksrenoveringar.

Det finns också ett fantastiskt förslag, riktat till dem som vill leva jämställt men inte får det att gå ihop. För oftast är det ju så att "vi är jämställda egentligen men nu råkade det ju vara så i just vårt fall att Börje är egen företagare och därför måste jobba över, eller nej jag menar att jag är egen företagare och därför kan anpassa min tid så jag hinner hämta dagis och tvättastäda också".
Till dem säger DN: Om ni nu är så djävla jämställda, visa då att ni delar lika ekonomiskt, om inte tidsmässigt. Starta en privat pensionsfond för den som jobbar hemma, betald av den andra, för att motverka den ojämna ekonomiska fördelning som blir resultatet av en ojämställd arbetsfördelning.
Excellent!

Problemet är bara att DN missar att det är ganska få som inser det här, ganska få som förstår att livet är precis så här jävla krasst. Plus att allt inte bara handlar om ekonomi, det handlar om att få tid för annat än att arbeta, att få en likvärdig relation till sina barn, att inte bara en har ansvaret jämt för den ganska stora "pusselbit" som familjen utgör.
Och så förstås det riktigt kruxiga: att DN tycker att alltihop är kvinnans ansvar. "Var och en får förstås välja sitt liv själv. Men av egenmakt följer ansvar. Den part som lägger mycket tid på hemarbete kan kräva kompensation (...) Däremot bör man inte, när den skrala pensionen väl börjat ticka ut, begråta sitt öde och lägga skulden på någon annan."
Hej du kvinna som gjorde precis det som förväntades av dig, du har ingen annan att skylla än dig själv för att du inte "krävde" kompensation av din livspartner, för att du kanske blev frånskild och fattig och sitter där utan att ha råd med apelsinjos till frukost och sitt inte där och tjut. Bit ihop, lev med konsekvenserna av att du har levt i ett patriarkat hela ditt liv, det var ju faktiskt ditt eget val.
Eller?

Så tänker jag, och mycket mer, sitter och pratar med tidningen och känner mig nöjd med livet. Sedan dras blicken till höger och vad ser jag? En liten "signerat" av Lisa Bjurwald. DN har inte publicerat den här på internet (och jag förstår varför), men ingen fara, jag fixar:

Lika farlig som far

Idag, på internationella kvinnodagen, brukar bristen på kvinnor i exempelvis bolagsstyrelser uppmärksammas. Men framgångsrika kvinnor är inte automatiskt någonting positivt. Det kan också vara värt att hålla ett öga på personer som högerextrema Front Nationals nya partiledare Marine Le Pen. (...) Marine Le Pen är ett av flera oroväckande europeiska exempel på vilket gehör kvinnliga rasistpolitiker kan få för sin "mjukare" framtoning.

Och plötsligt är världen (och DN) precis lika jävla smutsig och gubbig som den alltid varit. Vart ska man börja? Vi nystar på måfå, vad har kvinnor i bolagsstyrelser att göra med Le Pen, varför har hon automatiskt "mjukare" framtoning bara för att hon är kvinna, varför skulle vi automatiskt tycka att alla kvinnor är bra bara för att vi vill ha större kvinnligt ledarskap och varförvarförvarför säger en enda kvinnas egenskaper något om kvinnligt ledarskap i allmänhet överhuvudtaget, varför tas inte Jimmie Åkesson upp som exempel på när mäns ledarskap går snett, varför pratas det om en våg av "flera oroväckande europeiska exempel" på kvinnliga rasister när sådana partier har en överväldigande majoritet av män både i toppen och bland sympatisörer, varför... åh jag orkar inte fråga mer.

Nä, tacka vet jag förra året. Då kunde man iallafall ha lite roligt på aningslösa borgares bekostnad. För ni har väl inte glömt Moderaternas "grattis till alla kvinnor"?

Help is coming.

2011-03-11T10:25:00.002+01:00

Dagens tidning:
Noterar att Carl Bildt kommit sig för med, inte att ta ställning, utan att konstatera det uppenbara: Att Khadaffi inte är en regim längre, eftersom Khadaffi inte har kontrollen över landet.
Grattis Bildt. Visste väl att poletten skulle trilla ner nån gång.

Sedan vidarebefordrar DN Bildts uppgifter (Orkade ni inte kolla själva?) att FN har startat en utredning om vem som egentligen representerar Libyen. Nej förlåt, en "juridisk" utredning. Visst låter det tråkigt! Men vet ni vad det betyder?
Om man kommer fram till att det pågår inbördeskrig, vilket ju borde vara rimligt, och att det finns en rimlig representant för motståndarsidan (jag vet inte, Frankrike säger det men...?) eller det tillochmed är rebellerna som representerar Libyen (inte särskilt troligt), då kan de, rebellerna, begära assistans eller intervention från utlandet. Är det inbördeskrig kan iofs Khadaffi också be om hjälp, men de flesta som stöder honom är ju diktatorer som väl har nog med egna bekymmer, så han får nog inte så mycket nytta av det.
Det skulle betyda att säkerhetsrådets möjlighet att blockera en insats är mycket mer begränsad.

NATO har som sagt tidigare gjort interventioner i länder som t.ex. Irak och Kosovo utan FN-mandat, men det är ju förstås aldrig så kul att vara kriminell. Och säkerhetsrådet verkar inte särskilt samarbetsvilligt, inte av omsorg om Libyens folk utan av omsorg om att hålla FN inom sina begränsningar (om det här är ett legitimt intresse eller inte får vi prata om en annan gång). Har NATO däremot mandat inifrån ett land (som i Kuwait) finns inte så mycket att gnälla om rent rättsligt. Men jag tror att det är viktigt att det finns stöd i Arabförbundet och AU också, att det helt enkelt finns indikationer på ett stöd av libyska medborgare och i regionen i stort, för att undvika att det slår tillbaka, oavsett utgång. Det är dags för väst att vara ödmjuk, ge den sorts hjälp och vid den tidpunkt som man ber om.

En helt ny karriär.

2011-03-10T23:54:00.005+01:00

Ångest kan driva en i oväntade riktningar. I min skam över att jag inte vågade säga (mer än) pip till min husgudsförfattare när jag hade chansen drevs jag till att iallafall försöka skriva ner nåt av det jag hade kunnat säga. Få till ett snitsigt litet brev som skulle återskapa känslor av svunna tiders hästburna ilbud med sigillmärkta kuvert i läderväskor. Som skulle bli upptakten till en sedermera berömd och i stora upplagor utgiven brevväxling. Eller bara ett Justin-Bieber-fan-igt självaktningsmördarbrev, vilket som.

Mm. Tror ni det gick då? Naturligtvis inte. Självkritiken och möjligtvis självbevarelsedriften = på sin högsta spets, självkänslan dalar mot botten i vansinnig takt.

Men i min skam över att inte ens kunna få till ett litet sketet brev började jag i så hög grad tvivla på min egen förmåga att jag satte igång att dra fram gamla alster ur dammiga mejlarkiv, och har nu av bara farten lyckats få till ett avslut på inte bara en utan två gamla noveller som legat och skräpat hur länge som helst. Det är nog två fler än jag lyckats med på fem år.

Så där ser man. Detta kan vara början på min raketkarriär som novellist. Då ska jag signa mig på Horstedts. Och sen jävlar Jonas, får du se upp.

How we get along.

2011-03-09T15:45:00.004+01:00

Och notera att Jonas Hassen Khemiri också fördömer verkligheten, också vill låtsas vara någon annan så att världen kan bli en romcom, det förstår man av hans novell i Expressen.
Det är ju det jag säger, tvillingnegativ, spegelsyskon, fyrtornet till min släpvagn.

Men det här att han ställer kuggfrågor till tjejer blir man ju nervös av.
(Det där med Borgesromanerna är väl kugg för att Borges inte skrev romaner? Eller? Fredrik, hjälp!)

Bright future.

2011-03-09T13:31:00.000+01:00

Idag kommer min sista PM-uppgift seglande, och jag borde koncentrera mig på det, men titta här vad jag hittade - mitt schema för introduktionsdagarna på min nästa kurs:

Är det inte så vackert att man vill gråta?

Och kurslitteraturen sen! Gift mot sin vilja, Kvinnors liv och social rättvisa, Culture in modern Turkey, Cross-cultural perspective on family change, Bargaining with patriarchy, Islam och arvsrätt i ett mångkulturellt Sverige, Politics of engagement between Islam and the secular state.

Jag är så sjukt djäkla taggad.

Finns det något problem så är det att jag är rädd att förälska mig i det här för mycket. Jag var sjukt djäkla taggad på konstitutionell rätt också, och har bestämt mig för att skriva mitt exarbete på det. Men det finns en stor risk att jag bittert kommer ångra mig när jag sitter och dreglar över alla mina vackra, intressanta, världsavgörande seminarier i familj, religion och rätt.

Skit samma. Jag kan inte fatta att jag ska få syssla med det här på heltid, få CSN-pengar för något man annars sitter hemma och trycker i sig på nätterna. Åh, ibland tror man på livet.

Heaven knows I'm miserable now.

2011-03-08T17:54:00.006+01:00

Kära vänner, igår var jag med om mitt livs största antiklimax. (Hm, större än din hemkomst till Sverige? frågar ni då och nja, det kan ju diskuteras, men schh, paja inte Mitt Dramatiska Utspel nu!)
Jag åkte en snabbis till Sthlm för att gå på familjemiddag och dagen efter hoppar jag på tunnelbanan, dunkar ner i första bästa säte, och när jag tittar upp, vem sitter tvärs över gången mittemot mig om inte

Jonas

Hassen

Khemiri

Det kanske är på sin plats nu att återigen påminna er om att JHK är det närmaste jag har till en idol, och att jag fler gånger än jag vill erkänna har föreställt mig att jag ska springa på honom på stan och med en välplacerad oneliner ska övertyga honom om min briljans och sen blir vi bästa kompisar.

Och nu, här, för mig, händer det, där sitter han ju, och vad gör jag?

Jag glor ogenerat på honom medan vi åker förbi tre stationer. Jag böjer mig framåt ett par gånger som för att inbilla mig att jag är på väg att peta på honom, men lutar mig snabbt tillbaka mot sätet igen.

Sedan reser jag mig upp för att gå av.

(Till mitt försvar var han inte så tillgänglig, han hade virat en stor sjal runt huvudet till skydd mot insyn, hade hörlurar i och satt och skrev (ett mästerverk?) på sin telefon.)

Och vad gör Jonas? Han reser sig också för att gå av!

Så jag tänkte nu jävlar måste jag det är ödet.

Jag: Är det... Är du Jonas?

Han tar av sig ena öronsnäckan: Va?

Jag, adrenalinet gör mig skakis: Ähhh, ädedusomä jonashassnkmiri

Han: Ja!

Jag: Emh, förlåt att jag stirrade på dig, jag var inte säker...

Han: Ja, nä, jag är lite dålig på att känna igen folk bara så jag visste inte om vi kände varann.

(Om det här hade varit en romcom hade jag förstås sagt DET GÖR VI JU! och så hade det blivit en massa skojiga förvecklingar medan jag försökte låtsas som att jag var hans brorsas ex syrra, men under tiden skulle han lära känna mig och till slut skulle det inte göra nåt att jag hade betett mig som ett sajko för jag är ju så charmig.

Fan att man lever i verkligheten.)

Jag, mycket medveten om att mössan har halkat på sniskan: Mmm, alltså men jag ville bara, eller alltså jag tänkte bara eller jag.. jag tycker du är jävligt grym.

Han: Tack.

Och så tittar han rakt in i mina ögon med sina smältande dito och ler ett hjärtslitande vackert leende och jag vispar frenetiskt runt i skallen för att försöka skaka ihop en mening av alla lösryckta ord som ligger och skvalpar därinne och paniken växer och så tar jag sats, drar ett djupt andetag, öppnar munnen - och vänder på klacken och rusar därifrån!

Så kool är jag. Så briljant är jag.
Det känns som att nu finns det ingenting mer att drömma om här i världen (ja utom fred på jorden och såntdär tjafs) för jag fick min stora ödesminut när jag under av alla under träffade

Jonas

Hassen

Khemiri

och vad sa jag? Att han är bra! Det vet han ju redan!

Och hur sa jag det? På ett koolt, svalt, inspirerat sätt? Nej, som en liten hund sa jag det, som ett Justin Bieber-fan.

Min självaktning ligger i spillror omkring mig. Fan att man lever i verkligheten.

Our own pretty ways.

2011-03-07T12:51:00.002+01:00

Dagens sprängning av könsklyschor:
Någon skojig filur gav ut en bok som hette "What men think about apart from sex" och inuti fanns tvåhundra blanka sidor. Ha. Ha.
Men! Tydligen har boken blivit väldigt populär bland unga män - som anteckningsbok. Tvåhundra sidor fylls av tankar (men det får ju förstås inte handla om sex dårå).
Inte helt fel.

Friend of the devil.

2011-03-06T15:39:00.004+01:00

En till sak som verkligen börjar stå mig upp i halsen är allt det här snacket om vem som låg med vilken diktator. Kan vi inte skilja ut det som är relevant här. En fransk utrikesminister som erbjuder sitt lands kravallpolis till x diktators hjälp för att slå ner ett motstånd, det är relevant. Att x diktatorer har varit medlemmar i socialistinternationalen är kanske mindre relevant men förstås rätt pinsamt. Och att en italiensk premiärminister hyr in långa vackra italienskor för att lyssna på x diktators försök att omvända dem till islam, det är... inte särskilt relevant, bara väldigt roligt.

Men hela det här: Åh, du har minsann inte krävt x diktators avgång - Jamen, du har ju minsann tagit x diktator i handen på statsbesök - Jamen, du gav ju x diktators land biståndspengar - Jamen, du stöder ju FN:s råd för mänskliga rättigheter, där sitter massa diktatorer - Jamen, DU vill ju inte gå ur FN, där sitter ju också massa diktatorer - Jamen, du lever ju i en värld där det finns diktatorer! Skamligt!

Jag orkar inte sitta här hela dagen, så jag ska bara ta upp ett ganska typiskt exempel bland många många andra: Fredrik Segerstedts replik till Jan Eliassons debattinlägg. Enligt Segerstedt kastar Eliasson sten i glashus genom att uppmana svenska och europeiska aktörer att ta tydlig ställning för demokratikämparna, därför att Eliasson trodde att FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle leda till något bra, trots att rådet accepterar även diktaturer som medlemmar, och dessutom berömde Bahrains diktator 2006 för att han engagerat sig för FN:s principer.

Kära politiker och allmäntyckare.
Vi lever i en ful värld. Det är synd det. Vi kan ha ganska olika åsikter om vad som gör denna fula värld lite vackrare. Även om vi har det gemensamt att vi tycker att lite demokrati och mänskliga rättigheter skulle piffa upp det hela en smula, finns det fortfarande ganska många åsikter om hur det ska gå till. Sanktioner eller bistånd, politik eller juridik, öppen eller tyst diplomati, stater eller privata aktörer, öppen marknad eller militära interventioner. Det är helt i sin ordning att tycka olika och diskutera för- och nackdelar. Det är också okej att tycka att andra är lite dumma i huvudet för att de tycker på andra sätt.

Men att säga att du får inte ta ställning mot en diktator nu när du tidigare har suttit i samma rum som honom, det är lite knäppt. Om du är en internationell aktör så kommer du att hamna vid samma bord som diktatorer. Faktum är att du borde göra det - hur ska vi annars kunna påverka? Ett ypperligt exempel på det är Egypten, vars regim har haft hjärtvänliga kontakter med västvärlden. Det kan mycket väl vara så att denna västtillvända politik till viss del har påverkat kulturen så att även andra aspekter av västvärlden - typ demokrati - framstår som tilltalande. Plus att en makthavare som har många relationer till omvärlden drar sig mer för att paja det - tillex genom att skicka bombflyg på sitt folk - än mer isolerade skurkregimer.

FN:s människorättsråd har dabbat sig på många många sätt, men att säga att det, och FN som helhet, är totalt meningslöst bara för att det är politiskt, eller bara för att inte alla diktaturer utesluts, då missar man poängen lite. FN:s uppgift är inte att med våld framtvinga demokrati i alla diktaturer. Och FN:s råd för mänskliga rättigheter kan inte vara en klubb för inbördes beundran för demokratier - vad uppnår man med det?

Att förhandla med diktatorer i tider där inga alternativ finns, det är inte så konstigt. Det är tilochmed ganska naturligt att vilja upprätthålla goda relationer, och uppmuntra framsteg vad gäller mänskliga rättigheter, tex genom att berömma de steg som tagits, även om de stegen är otillräckliga i sig. Vi kan inte isolera oss från den del av världen som inte befinner sig på samma plats i demokratiutvecklingen som vi - då kommer de inte att röra sig framåt.

Däremot finns all anledning att stödja de demokratiska krafter som finns i ett auktoritärt system, och att, när diktaturerna vacklar, ge sitt stöd till folket och lova dem hjälp i arbetet mot ett demokratiskt styre. Det är inte konstigt att makthavare är rädda för att uttala sig för skarpt - ifall motståndet i Libyen hade stannat av vore det pinsamt att vara en utrikesminister som har kallat Gadaffi en maktgalen tokfrans. Men det vore, som jag redan skrivit, inte särskilt konstigt att fördöma Gadaffis totalt rättsvidriga våld mot sitt folk, som strider inte bara mot internationella konventioner utan mot grundläggande folkrättsliga principer. Det är världens enklaste sak att ta ställning mot - att någon har begått ett brott. Om Reinfeldt snattade, skulle vi inte kritisera det då, bara för att han är makthavare?

No fool like an old fool.

2011-03-06T12:00:00.004+01:00

Det är lustigt. När jag läser folkrättsliga husgudar blir jag irriterad på hur stofiliga de är som tycker att humanitära interventioner inte går an, och bestämmer mig gärna för att världen nog är redo för ett nytt system. När jag läser tidningen förvandlas jag däremot till en stofil jurist på nolltid.

DN:s ledare: Vi måste gå in i Libyen! För libyernas skull, "men också för vårt eget samvetes". Det är ju ganska roligt att militära interventioner ska baseras på vad vi råkar tycka är skämmigt just nu. Det pågår en mängd konflikter i världen. Det pågår en mängd humanitära katastrofer. Det finns ett otal revolutioner eller protester som har slagits ner, brutalt och skoningslöst, varav ganska många inte heller har gått obemärkta förbi i våra trakter, de har starkt stöd även bland "vanligt folk" i väst - några av de mest kända exemplen de senaste åren är munkupproret i Burma och gröna revolutionen i Iran. Varför ingrep vi inte då? Om det nu är en samvetsfråga? (Och förresten, vad hände med "Vi bör inte ens uttala oss i Libyenfrågan"?)

Också DN:s ledare: "FN är i teorin överens om plikten att skydda en utsatt civilbefolkning, men inte om när den inträder." Hmmm, FN är ganska så inte överens skulle jag säga. FN består av både diktaturer och demokratier. FN består också av ganska många stofiler - på båda sidor, även om det är flest från diktatursidan - som fortfarande tycker att nationell suveränitet är den viktigaste principen i världen. Varför tror ni att Ryssland och Kina blockerar frågan? Kanske DN också här blandar ihop en teoretisk "plikt" att skydda sin egen civilbefolkning med möjligheten för utländska aktörer att gå in militärt i ett annat land? Det första kan alla gå med på, för det kostar ingenting särskilt, om man inte kan backa upp det med konsekvenser.
FN:s säkerhetsråd har i vissa särskilda fall tolkat in ett mandat att godkänna interventioner i kriser för att förhindra folkmord eller humanitära katastrofer. Men det här är ganska kontroversiellt, för säkerhetsrådet bygger den rätten på bestämmelser som nog inte egentligen ger stöd för det, rent språkligt. FN var byggt för att hantera mellanstatliga konflikter, inte interna. Därmed inte sagt att det är dåligt, eller att det inte är vettigt att FN följer med i en utveckling där allt fler konflikter sker just internt. Men överens? Nja.

Men i Egypten går det åtminstone framåt - hjärtat sväller när jag läser om hur juntan faktiskt tillsatt en riktig politiker med åsikter som premiärminister istället för en nickedocka, hur man lovat släppa politiska fångar, tillsatt en författningsutredning, och utlyst allmänna val och folkomröstning om en ny grundlag. Jag vet att det inte betyder att det är klappat och klart - korruption måste utredas, risken finns fortfarande att militären känner sig för bekväma i stolen som ledare, och författningskommissionen måste ju komma fram till vettiga saker också (hittills har de lagt fram förslag på att konstitutionen ska innehålla sedlighetsregler...). Men förändringarna drivs fram av folket. Förändringarna kommer underifrån, inifrån, baseras på folkets vilja. Jag måste få säga det igen: Folkets vilja! Mmmmm...

Sound of silence.

2011-03-03T17:00:00.025+01:00

Och apropå konflikträdsla:

En av anledningarna till att jag längtade hem så mycket i Holland var att där jag bodde fanns det noll ljudisolering. Dagarna och nätterna i ända fick jag lyssna på min roomies heavy metal-jammande på elguran och grannfamiljen som inte hade något lägre tonfall än panikartade skrik när de komunicerade med varandra. Mmmm, svenska väggar tänkte jag. Nog för att studenthusen inte är helt täta, men det är åtminstone bättre än här.

Men det var innan jag fick en ny granne.

Han har urdålig musiksmak (dunkadunka, kan den väl sammanfattas). Han har urdålig filmsmak (väldigt mycket pangpang, biljakter och dramatiska stråkar). Han har en djup basstämma och talar mycket på skajp. Han har många kompisar som också har djupa basstämmor. Och han är hemma och vaken och lyssnar på musik, tittar på film, pratar på skajp och har samkväm med sina kompisar tjugoåtta timmar om dygnet. Eller närmare bestämt från nio på morgonen till fem på natten, ungefär.

Och jag hör allt det här. Jag hör i princip vad han säger när han pratar på skajp. Jag hör filmreplikerna (bara manliga djupa basstämmor, naturligtvis). Jag hör, värst av allt, all den dåliga musiken.

Mina teorier hittills är 1) Han har hörselskada, eller 2) Han har inte möblerat sitt rum alls. När man inte har några möbler ekar det ju så himla mycket. Det kan vara det. Det kan också vara 3) Att inga av hans möbler står mot vår gemensamma vägg.

Jag funderar på om jag kan gå dit och ringa på. Men vad ska jag säga?
"Hej, är du döv?" Hm, inte så bra startreplik för grannsämjan (oavsett om han är döv eller inte).
"Hej, ska vi åka på loppis och hitta en massa skit att trycka in i ditt rum som ljuddämpare?" Kanske han bara tar som en raggreplik.
"Hej, har du tänkt på att enligt feng shui måste alla möbler i rummet stå mot den norra väggen, annars dör man innan man är trettiofem av dålig chi." Jag kanske kan sätta på mig en foliehatt och slänga in ett nummer av Vakttornet också.

Hur ska jag göra? Svar till "Öronproppar dygnet runt".

Obs det är inte tjejen i filmen som har skrivit blogginlägget.

Sex changes.

2011-03-03T13:20:00.007+01:00

Nanushka kallade som sagt Wounded Rhymes för årets separationsskiva. Nja. Själv önskar jag nog mer att Säkert hade väntat ett par år till med att släppa Facit. Det var visserligen förra året, men vissa saker fattar man ju inte riktigt förrän man fattar dom.

Jag googlade den för att se när den släpptes, och hittade DN:s recension (förlåt att jag skriver så mycket om DN, jag är lat jag vet). Slogs av en intressant sak. En man har skrivit recensionen. Och han tolkar in män i alla Annikas låtar. De låtar där hon bara sjunger "du". Du, du, du, men Nils Hansson skriver han, han, han. Kanske en petig sak att störa sig på. Men när man skriver en recension i en stor dagstidning, borde man inte tänka till lite då istället för att ge sig tolkningsutrymme inför en hel nation? (Hm, förresten är det väl kanske just det skivrecensioner handlar om...) Om jag hade läst recensionen innan jag hört låtarna kanske jag också hade utgått från att alla låtar handlade om män? Särskilt spännande är det när han talar om "Riot", som jag så självklart tolkat som en kvinna, eftersom den handlar om en "tvåtusentalssuffragett", som också jämförs med Rosa Parks.

Klart att det kan vara män, i alla dom där låtarna. Men varför tar Nils det som något så givet?

Kom att tänka på vad Jonas Hassen Khemiri sa på sitt föredrag, om en av hans noveller som medvetet var skriven utan några som helst könsanspelningar. Den är en kärlekshistoria mellan ett jag och ett du. Och hur alla hade tolkat in sig själva i det - strejta hade tagit för givet att det var en man och en kvinna, män hade antagit att det var Jonas själv som var "jag", kvinnor hade berömt honom för hans känsliga kvinnoporträtt i "jag"et, medan HBT-personer hade talat om den vackra gay-skildringen, eller om uppbrutna könsidentiteter.
Nånting sånt sa han. (Förstår ni varför jag är kär i denne man?)

Vi behöver alltid tolka in kön. Alltid alltid alltid. Det enda vi frågar efter om bebisar, och om någon talar om sin "partner", eller om en skribent har ett könstvetydigt namn, kliar det i en av nyfikenhet. Vet vi inte, som i låtar eller noveller, stoppar vi in det som känns bäst för oss. Vi blir irriterande om vi inte kan se på en människa om det är en man eller kvinna. Eller ännu värre, ett tredje kön! Tycker "hen" ligger knasigt i munnen, folk blir rädda för att själva kallas "hen", för att deras könstillhörighet ska suddas ut.

Jag söker också kön i allt. Kön är ett grundläggande fack att stoppa in allt och alla i. För att kunna döma dem lättare? Vad ska vi annars med det till?

Jag minns att jag en gång tillochmed delade upp mina egna egenskaper i "manliga" och "kvinnliga" - typ jag gillar rosa det är tjejigt, men jag kan inte hålla käften och le gulligt när en man pratar, det är inte tjejigt. Som för att avgöra om jag var en riktig kvinna. Som att det inte sitter i om jag har en kvinnlig kropp och känner mig bekväm i den. Som att placera sig själv i ett fack och därmed lättare kunna döma ut sig.

Kanske är det det vi använder det till. Som vapen mot andra men också mot oss själva. Anledningen till att vi måste tolka in kön är att vi behöver klistra på ett gäng könsbundna egenskaper för att ha något enkelt att förhålla oss till. Om inte det finns kvar blir världen mycket krångligare och läskigare.

Åh, vad jag längtar efter en krånglig och läskig värld.

Jag skriver inte på nåt.

2011-03-03T09:40:00.004+01:00

Dagens sifo-undersökning blev ett popkultur-test: De visade mig en bild på Moneybrother och erbjöd mig en miljon om jag visste vem det var. Nej, fel liv. Men jag fick svara på vem det var (gratis) och sedan fortsatte det. "Det här är Moneybrother, vet du vem det är?" Ja. "Har du hört några av Moneybrothers låtar?" Ja. "Om det gick ett program på teve om Moneybrother och hans butik (eller hoppsan, musik kallas det visst), skulle du titta på det då?" Jag svarade ja men nu efteråt blev jag osäker. Vette fan om jag vill titta på ett program som sifokollas redan innan det produceras.

Vem är det som är såhär ängslig? Moneybrother ba: Jag vill göra en programserie som ska handla baaara om mig, jag lagar min berömda tomatsoppa och lirar lite gura vid lägerelden, det blir kanon!
Och SVT ba: Njaaaae, vi vet inte, är du så poppis längre, du blir ju ändå ett år äldre för varje år som går, vi får nog fråga kidsen om dom vet vem du är.

Eller tevebolaget kommer och ba: Anders, min parabrusha, vi tänker oss mycket guld och glitter, du i en stormhatt, baddräkt och frackrock, och så massor av sex sex sex, du behöver glamma upp din image förstår du, och här på Big Brother vet vi precis hur det ska gå till.
Och Anders ba: Hmmm, jag är mycket smickrad, men vet ni vad, en gammal föredetting som jag duger inte till annat än att koka tomatsoppa och lira gura vid lägerelden, jag tror inte ens kidsen vet vem jag är längre.
Så tevebolaget smygringer sifo för en smygundersökning så inte Anders kan backa ur på en så feg låssasanledning. Vill han inte så vill han inte men då ska han iallafall säga det ärligt rakt ut, tycker producenten.

Förlåt Anders, om jag nu har tvingat dig och din konflikträdsla att ställa upp i en gameshow där du skjuts ut med kanon i ett gyttjebad. Kan inte rå för att jag har en popkulturell uppfostran och är svag för män i hängslen och hatt.

PS Ifall ni undrar ser han (& soppan) ut såhär:

Bild från SvD

Ifall att ni verkligen skulle erbjudas en miljon kronor nästa gång vore det ju synd att dabba sig.

Do your duty.

2011-03-02T16:00:00.004+01:00

Och för att lugna er som var oroliga för att russinlimpan skulle förgås, försmådd och deprimerad, i min brödburk: Jag har nu pliktskyldigt ätit upp den.
Viss uppfostran har man ju ändå fått.

I follow you, deep sea baby.

2011-03-02T13:02:00.009+01:00

Spotify fortsätter uppföra sig och publicera ny musik medsamma. Den här veckan var det Lykke Li som fick högsta betyg i DN, och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken när jag slog på skivan. Även bortsett från det faktum att jag inte riktigt fattade grejen med Lykke när hon slog igenom, så kändes det omöjligt att leva upp till den recensionen.

Nanushka Yeaman jämför Lykke med: tidiga Rolling Stones, Velvet Underground, Ennio Morricone, "ett gäng zombie-Ronettes under ledning av Phil Spector", Depeche Mode och Leonard Cohen.

Skojar inte!

Plus att skivan/låtarna/soundet beskrivs som "stort och enkelt", "gravstensnatt", "sjunget ur en forntidsgrotta", "rytmisk triumf", "sektledarpotential", "koloniserar ens hjärna på några sekunder", "episk", "tidlös", "årets separationsskiva", "en golgatavandring mot döden och återuppståndelsen".

Men vet ni vad. Så fort jag slog på skivan glömde jag bort att jämföra den med denna monumentala hyllning. Glömde bort att bli besviken.

För skivan är faktiskt jävligt bra. Riktigt farligt jävla bra.

Uppdat: Fast jag gillar inte "hitlåten". Det gör man ju sällan men den här är mer än lovligt fånig. "I'm your prostitute", jag vet inte alls vart jag ska börja. Är det för att lansera Lykke som Sveriges Britney? Funkar inte.

Karmakontot.

2011-03-01T16:08:00.001+01:00

Hörni, snabb fråga. När man precis har bakat skräddarkakor som ligger och svalnar och luktar sådär gott så man blir svinhungrig bara av att gå ut i köket, och så har man en skalk kvar av icas russinlimpa som väl är helt okej för att vara köpebröd men väldigt långt ifrån nybakade skräddarkakor. Vid såna tillfällen - måste man verkligen äta det sista av köpebrödet först då, innan man börjar med det goda brödet?Är det moraliskt och miljömedvetet rätt och riktigt, eller bara svenskt självplågeri, som dom säger i Jakten på lyckan?

Nä vet ni vad, nu är det jag som går och äter skräddarkaka. Basta.

Close to me.

2011-03-01T10:33:00.002+01:00

Jag och Jan Eliasson.
Såhär tajta, va.

Eliassons debattinlägg om Europa och revolutionsländerna är förstås mycket snitsigare och mer rumsrent än mitt. Kan bero på att han är en distingerad världsdiplomat. Kan bero på våra olika fora (DN Kultur vs. Blogger). Men i sak säger han väl ungefär detsamma som jag skrev igår.
Kom ihåg var ni hörde det först!

PS Varför i hela fridens namn är inlägget publicerat i kulturdelen?

Blood & oil.

2011-02-26T12:50:00.002+01:00

Något om diplomati.
DN:s ledarsida pratar idag ganska rörigt om Bildt och Libyen. Kontentan är att Bildt (och DN-redaktionen) är smart, och alla andra är dumma i huvudet. Att kräva att Bildt ska fördöma Khadaffis våld, eller det faktum att han sitter kvar, är något som bara dubbelmoraliska, naivt idealistiska socialdemokrater och journalister kan göra.
DN säger att:
- Bildt BÖR fokusera på svenskarna i Libyen, för det är detta han kontrollera (det kan han väl inte, men ja, svenska staten har ett särskilt ansvar för svenskar utomlands, naturligtvis).
- Bildt BÖR inte kräva Khadaffis avgång för diktatorer finns det ju överallt.
- Sverige BÖR inte ta enskild ställning för alla effektiva sanktioner eller uttalanden kan bara ske genom EU.
- Bildt BÖR inte stödja oppositionen för det finns ingen enad opposition att stödja.

Om vi bortser från det faktum att det är skillnad på att förhandla med diktatorer i tider där ingen annan utväg finns (citat DN: Ska Bildt kräva Assads, Ahmadinejads eller "Kinas presidents" (undrar om dom bara inte orkade kolla upp vad han heter) avgång varje dag?), och på att inte stödja folket när det faktiskt gör försök att införa demokrati, så är det de sistnämnda argumenten jag stör mig på.

Bildt har sagt att han inte "stöder vare sig den ena eller den andra sidan" och DN poängterar, till hans försvar, att detta är rimligt eftersom det inte finns någon "andra sida". Det är ju just det som är problemet! Det handlar inte om att ta ställning mellan två parter, det handlar om att en diktator skickar flygvapnet på sitt folk. Ett folk som är splittrat, som inte drivs av någon maktlängtan, som förenas bara av sin önskan att bli fria från sin diktator. Det finns ingen andra sida att stödja, därför borde inte Bildt tala som om det vore så.

DN blandar också ihop detta att kräva någons avgång med att fördöma våldsanvändning. om Bildt inte vill kräva Khadaffis avgång, fine, men det kan inte vara vettigt att kalla bombning av demonstranter för "stabilitet". Att fördöma bombandet av civila är väl inte särskilt kontroversiellt? Herregud, i Stockholm vajar frihetsflaggan från den libyska ambassaden. FN:s människorättskommission uppmanar alla medlemmar att t.o.m. ingripa mot våldet. Tysklands utrikesminister med många andra har tagit ställning mot Khadaffis våld. Så det går. Är inte ens särskilt svårt.

DN poängterar också att sanktioner tar tid att verka, att det inte finns mycket omvärlden kan göra för att påverka läget i Libyen och att Sverige borde agera genom EU istället för ensamt.

Hm, är det inte ganska svårt att införa sanktioner mot något som man inte först har tagit ställning mot? "Jag stödjer varken den ena eller den andra, men jag inför sanktioner mot den ena", klingar inte så himla bra.

Det känns också som att DN inte gör annat är förespråkar att Sverige ska agera genom EU nuförtiden. Nog för att dom är folkpartister, men det borde väl finnas gränser? EU:s oerhört pinsamma hantering av det här, med Italien som springer runt och öppet stödjer Khadaffi i rädsla för islamisering och "flyktingvågor av bibliska proportioner", visar med all önskvärd tydlighet att EU inte är rustat att effektivt hantera åtminstone den här situationen. Om vi ska vänta på att EU ska ta sig samman och gemensamt agera får vi nog vänta väldigt länge.

Omvärlden kan kanske inte göra särskilt mycket. Men det betyder inte att vi inte ska försöka. Människor runt om i Mellanöstern har gått samman och arbetat med ett tydligt uttalat syfte att få demokrati och mänskliga rättigheter. Det har de gjort själva, och det gör mig så glad att jag vill gråta. Men förr eller senare kommer västvärldens agerande i detta att utvärderas.

Mellanöstern och västvärlden har genom agerande från båda sidor gått i polemik med varandra. Frågan om hur utvecklingen kommer att bli i de länder vars diktatorer nu har störtats kommer förmodligen att till viss del påverkas av deras inställning till väst. Vi har nu en chans att visa att vi står på deras sida, att vi faktiskt står bakom allt vårt fina prat om demokratiutveckling. Om vi inte uttalar oss, om vi inte ser över vad vi kan göra för att stödja folkets frihetssträvan, om det enda vi talar om är stabilitet, flyktingströmmar, olja och islamisering - dvs om vi visar att vi bara är själviska djävlar som inte alls bryr oss - DÅ kommer Mellanöstern inte att utvecklas mot västvärldens håll, då kommer islamismen att slå rot, då kommer vi inte att få förtroende att hjälpa och stödja länderna, och västvärlden kommer inte att användas som en förebild. För vem vill bli som vi?

Change gonna come.

2011-02-25T12:08:00.002+01:00

Ny morgontidning, nya känslostormar. Ibland glömmer man bort det, att förändring är möjlig. Att världen blir bättre.

Egypten har inlett utredningar om korruption. Det är lite olika bud, folkrättsliga husgudar säger att utredningar och rättegångar i ex-diktaturer inte leder nån vart, utan bara sår split. Istället ska man försöka försonas, med varandra och med sitt förflutna. Jag håller inte riktigt med. Försoningstanken fungerar nog bäst i länder som har brutit samman, där så många har begått brott att det aldrig tar slut. Att få upprättelse, att få ursäkter, att kunna känna att den nya regimen är så pass organiserad att den klarar av att göra rättvisa utredningar av tidigare makthavare - detta måste vara bra. Särskilt som det finns en risk att internationella brottmålsdomstolen gör det istället - förändring inifrån är bättre än domar från västvärlden. Att bli medveten om vilka personer som har varit kopplade till den gamla regimen, och vad de har gjort i dess namn, är också positivt - det behöver inte nödvändigtvis leda till en utrensning, men det är bra att veta var deras lojaliteter har legat innan.

Och så Obama, äntligen tar Obama ställning, ger lite vatten på kvarnarna för de som dyrkade honom som idol, som trodde att han skulle stå upp för liberala värderingar. Under Obamas presidentperiod har homosexuella inkluderats i hatbrottslagstiftningen, och den förfärliga "don't ask don't tell"-lagen avskaffats. Och nu har Obama sagt att Defense of Marriage Act, den statliga lagen som förbehåller äktenskap som en institution mellan man och kvinna, är grundlagsstridig (det finns inget bra svenskt ord som översätter "unconstitutional". Ordet antyder, iaf för mig, inte bara att något strider mot lagen utan är också ett värdeladdat begrepp, något som är unconstitutional strider närmast mot grundläggande mänskliga värderingar. Det beror väl säkert på att amerikanernas relation till sin grundlag är så värdeladdad.) och inte längre stöds av staten. Jag ska avstå från en nördig juridisk utvärdering av konstitutionen i ljuset av USA:s samhällsutveckling (även om det kliar i fingrarna!) och bara nöja mig med att jubla.

Och påpeka en lustig detalj: I DN:s artikel om det hela citeras en av de republikaner som naturligtvis är emot beslutet, Michael Stern. Han säger såhär: "Presidenten måste förklara varför han anser att det är rätt tidpunkt att ta upp en kontroversiell fråga när vi snarare är i behov av att skapa arbeten och sänka skatterna."
Vi väntar alltså med att ta itu med diskriminering tills vi är färdiga med att skapa arbeten åt alla och har sänkt alla skatter. Vad nu de två sakerna har med varandra att göra, högst oklart.
Hm, att prioritera bort mänskliga rättigheter och skjuta upp det till en tidpunkt när man har hunnit ta tag i den ekonomiska utvecklingen? Vänta, vart har jag hört det förut? Ah, nu vet jag! Det är ju vad en stor del av världens diktaturer använder som svepskäl för att inte införa demokrati! Vad fint att ledare i "världens främsta demokrati" har samma utgångspunkt.

Stupid and shallow.

2011-02-24T21:24:00.004+01:00

Idag hade jag PM-inlämning och känner lite av den gamla självgoda glöden. Andra saker jag pysslar med: lagar superstark ratatouille, läser massor av arbetarlitteratur (Per Anders och Moa har hedersplatser), drömmer konstiga drömmar, stickar, tittar på dålig teve (har fått kanal sex av misstag). Funderar på att flytta till lägenhet men det känns nästan onödigt - jag trivs så bra i mitt rum efter att ha bott i det holländska kyffet, och min nya roomie har beställt en helårsprenumeration av DN! Hon förtjänar fyrverkerier.

Och just idag ägnar jag mig också åt ytliga fantasier om att vara rik och vacker.

En ny klädbutik har öppnat i Uppsala, jag traskade in där i förbifarten. Var egentligen på väg till Celsiusbokhandeln för att köpa ännu fler reaböcker att klämma in i mina arma bågnande hyllor. Men väl inne i butiken blev jag helt förlorad. Denna butik! Dessa kläder! Det fanns, fullt seriöst, inte ett enda plagg som jag inte ville ha, faktum är att majoriteten av dem fick mig att drabbas av ett sådant habegär att jag bokstavligt talat blev yr i huvudet. Tyvärr fanns det inte heller ett enda plagg som jag hade råd med. Sketna linnen kostade sexhundra spänn. Hur ska jag hinna köpa hela butiken? Undrar om jag borde hoppa av juristutbildningen och börja jobba där bara för att få ha på mig kläderna varje dag.
Eller köpa en jädra massa skraplotter.

Jag vill gärna tänka på mig själv som inte särskilt materialistiskt lagd, men det står allt mer klart att detta är lögn lögn lögn, något jag inbillade mig själv som idealistisk (och dåligt klädd) tonåring. Jag vill ha tusen böcker, massa instrument, glittriga pryttlar och kläder som ser ut som psykedeliska barnteckningar. Det shoppingfria halvåret i Utrecht verkar inte ha botat, snarare gett mig ett uppdämt behov som hotar att sluka mig helt.

Vi som drömmer om ett annat samhälle, vi som har världssamvete och vill ha tid och kärlek istället för status och pengar. Borde det inte vara lättare för oss att hålla ifrån oss habegären? I kylan tänker jag på de hemlösa, köper situation sthlm vid T-centralen. Sen är jag klar med det, tills nästa nummer kommer. Varje morgontidning är upprördhet, solidaritet, självrannsakan. Tills kaffet är urdrucket. På kunskapskanalen kan den som vill vältra sig i elände så mycket de vill. Men jag slår över till sexan. Och hallå, jag frossar ju i arbetarlitteratur, i fattigdomshistoria, i medvetenhet om hur världen har ändrats, hur mina morföräldrars liv varit så vitt skilt från det jag har och får att det knappt är fattbart. Jag gråter av rördhet över Hjalmar Branting, Emmeline Pankhurst, över folket i Egypten, Tunisien, Libyen, Bahrain. Hur kan det komma sig att jag nästa sekund springer ut och bara vill bränna pengar, kånka hem fler grejer jag inte behöver?

Såhär tänker jag, men jag vet inte om det bara är ett självförsvar: Vi är produkter av de samhällen vi lever i. Även om vi kan kritisera de samhällena kan vi inte helt ställa oss utanför, vi kan inte programmera om oss. Det är därför jag inte tror på revolutioner (förutom sådana här månader), och inte tror att jag kommer att få uppleva full jämställdhet i mitt liv. Det är därför Maria Sveland gifte sig fastän hon egentligen inte trodde på kärnfamiljen. Heteronormen, könsmaktordningen, konsumtionssamhället, individualismen härskar i våra hjärnor. De flesta av oss kommer aldrig ifrån.

Och hur ska det gå till att leva på tvären? Det krävs stora uppoffringar att ställa sig emot, ställa sig utanför. För det är det man blir - utanför.

Får man ge efter för sina inre samhällsdemoner ibland? Eller är man en svag människa då? Får man vilja ha det fint omkring sig, känna sig fin själv, lukta gott, samla på böcker, köpa nya telefoner eller datorer fast de gamla fungerar (nja, där går min gräns...), köpa snittblommor som dör efter en vecka? Får man åka flygplan fast jorden går under? Får man unna sig själv istället för att skänka bort allt överskott?
Får man vara ett barn av sin tid?

Ett enkelt svar.

2011-02-20T20:17:00.002+01:00

Jodå, emellanåt blir jag väl mig själv igen också, men det enda jag får göra då är att plugga. Det skulle ju egentligen inte vara något problem eftersom jag älskar konstitutionell rätt så mycket att jag vill typ tacka Jesus, Ali och Ganesha för att jag äntligen får läsa det. Fatta, juridiska texter om demokratisering och politik. Mmmm.

Men nu har jag en stor biff med min pm. Jag har fått i uppgift att ta ställning till påståendet att komparativ (=jämförande) konstitutionell (= stats-) rätt är meningslös när man ska skriva konstitutioner (= grundlagar). Eftersom hela kursen heter "komparativ konstitutionell rätt" kan jag inte komma undan en gnagande känsla av att det här är den största kuggfrågan näst efter dom där omöjlighetsgåtorna man hittade på i mellanstadieåldern.* Ett av de två möjliga svaren skulle ju liksom undergräva hela kursens existensberättigande, mer eller mindre. Just nu har jag svårt att se hur jag ska kunna svara på det här utan att använda de mest uppenbara argumenten i världshistorien. "På a) svarar vi nej, på b) svarar vi well duh..."

*Ni vet, såna där som var konstruerade för att man skulle svara fel hur man än sa. "Vad är det som är rött och brunt och åker upp och ner?" - "Ett lingon i bruna byxor som åker hiss." - "Nä, för det är en köttbulle i röda byxor som åker hiss!" (Och om dom sa köttbulle så svarade man lingon, ochsåvidare.)

Dansa, fastän.

2011-02-20T00:23:00.009+01:00

Det här med att vara mänska. Ibland undrar man ju.

Tillex, är det verkligen meningen att man ska ha allt det här? Alla möjligheter till lycka och olycka. All komplexitet, all ångest, alla brustna hjärtan. Hej alla biologister. Hörni, snabb fråga: Könsskillnader är ni snabba på att förklara, men all den här sörjan som hör livet till, vad har den för syfte? Rent biologiskt alltså? Fortplantar sig gör man väl ändå. Överlever gör man väl ändå. Men lever man då?

En katt skulle man vara. Katter har inga känslostormar, skriver inga töntiga låtar som de inte kan visa för någon. Katter har sina små inrutade liv där allt kan kännas lagom nytt och exalterande, varje dag samma spänningsmoment. Katter har värdighet, den enda negativa känsla en katt har är när den blir besvärad över att ha gjort bort sig. Sprungit in i en vägg, trillat ner från soffan, tappat bort sitt byte. Och det jag mest avundas katter är att de tycker så djävla mycket om sig själva. De ligger och slumrar och man riktigt ser hur de myser av att kura in sig i sin egen mjuka päls, vrider sig nästan ur led i sitt åmande och njuter av att känna hela sin kropp spänna till och slappna av. De är sitt eget sällskap nog. Och de lever för att de finns, varken mer eller mindre. Om jag hade päls skulle kanske detsamma gälla mig. Kanske skulle jag också kunna äta samma mat varje dag, leka samma lekar, borra in mig i mig själv och supa in min egen lukt. Spinna mig till sömns.

Jag tänker, det går över, det går över, det går över. Jag tänker, tiden är min vän, men tiden är en djävligt dålig vän som går så satans långsamt. Och jag kan hålla mitt VM i distraktioner, jag kan tränga undan det hårda inuti, jag kan se att solen lyser, jag kan glömma en timme här eller där. Men så fort jag tappar fokus kommer alltihop tillbaka och tiden är en djävla bitch till vän, en falsk vän som snackar skit bakom ryggen på mig och vägrar hjälpa till mer än den absolut måste.

Men nu är man ju född till mänska, så jag håller mitt VM, jag tränger undan, jag ser, jag glömmer. Jag väntar på att tiden ska rycka upp sig och ta ett handtag. Och jag dansar. Fastän.

On battleship hill.

2011-02-17T14:08:00.006+01:00

Solen lyser och tecken på vändning. Tillexempel att DN gav toppbetyg till både PJ Harveys och Talib Kwelis nya skivor. Och lo&behold, de finns redan på spotify! Borta är tiden när man fick vänta i flera veckor på nyheter. Har just slagit på Let England shake och jag är redan lite kär (fast är den kanske lite lite mesig?). Åh, hur länge sedan var det jag lyssnade som en tok på Polly Jean senast, fem år? Hur har jag kunnat glömma vilken underbar kvinna hon är?

Temat på skivan känns ju också ganska passande. Fastän jag är medveten om att det är ett hån mot verkligheten så känns det som att jag är i ingenmansland (Sthlm) i väntan på att återvända till krigszonen. Men solen lyser och tecken på vändning, jag sov hela fem timmar inatt och John Ajvide Lindqvist erbjuder förströelseångest så det räcker och blir över. Och jag har tre Laura Veirs-låtar (och en halv egen) i fingrarna att ta med mig tillbaka. Solen lyser, det är mitt mantra. Solen lyser. Solen lyser.

What good am I as a heap on the floor.

2011-02-15T17:18:00.006+01:00

Det är fortfarande Mia Skäringer, och jag har ingenting vettigt i min hjärna. Kan iofs bero på vitamin- och sömnbrist.

Jag har startat VM i distraktioner. Tävlande är t.ex. massor av böcker, filmer där folk skjuter mycket på varann, pussel, plugg och musik. Vilken sorts musik är ju förstås väldigt minerat. Jag skulle gärna ha lyssnat på den blödigaste musiken jag vet (och jag har oändliga mängder på lager), och det har tagit alla mina krafter att inte sätta igång She & Him. Men som Zooey själv säger, what good am I as a heap on the floor.
Hittills har jag hållit mig till M.I.A. (väldigt mycket M.I.A.), The Donnas (I don't care, mycket bra) och Kanye West. Säkra kort, funkar rätt okej. Att spela gitarr, också mycket bra, förutom att jag bara kan snyftiga singersongwriter-låtar, har aldrig lärt mig hur man spelar något annat. Men spelar man kan man lätt glömma bort vad det är man sjunger, så nu har jag äntligen tagit ut lite Laura Veirs-låtar och känner mig begåvad.

Familjemedlemmar på sjukhus är ju helt klart distraherande, men har blivit diskvalificerat pga osportslighet.
Och så har jag gjort mitt första hemmafixar-pyssel, en låda av LP-skivor. Ganska fiffigt.

Great expectations.

2011-02-09T13:51:00.000+01:00

Jag har ett till sådant där Mia Skäringer-moment, så det är därför jag inte skriver. Det räcker väl med att säga att min hemkomst inte direkt blev som jag hade tänkt mig.

Om du är en homie och vill höra om det så mejla eller ring till mig istället. Det skulle inte sitta helt fel med lite platonsk kärlek just nu.

Last day of our acquaintance.

2011-02-05T12:54:00.000+01:00

Sista dagen och det stormar ute, träden ser ut att vilja följa med ut i etern och inatt hade jag öronproppar inte bara på grund av Högljudda Familjen utan också för att jag var trött på blåsblåsblåsljuden och fönsterskaller.

Sista dagen och jag städar, pmsar, packar planlöst och förlorar mig i True Blood för att slippa tänka.

Sista dagen och Mrs Chang har faktiskt lovat komma hit och lämna tillbaka vår deposition, jag tror inte riktigt på det än men kanske kanske.

Sista dagen och snart ska vi åka till Hilly och våra första couchsurfingvärdar, som ordnar stor fest i sin vackra rivningskåk och jag och Sarah har redan börjat skicka blödiga meddelanden till varandra. Det känns fint att de första personerna vi träffade här också blir de sista vi säger hejdå till innan vi åker. Särskilt som det är våra favoritmänniskor. Cirkeln sluts, resan är över.

Sista dagen och jag skulle ha försökt köpa några väldigt holländska saker för att få med mig en känsla hem - förutom en Döda Hunden-Tshirt (som jag redan har köpt) ville jag ta med kupiga fina ölglas, ett megapack stropwafels (eller tio), vintagekläder, bockbier ochsåvidare, men väder/humör/plats- och tidsbrist verkar leda till platt fall. Plus kanske dårå att man inte riktigt kan köpa en känsla.

Sista dagen och jag känner mig lite vemodig.

Sista dagen men allra mest är jag faktiskt lycklig över att få komma hem.

Jordens salt.

2011-02-02T17:56:00.000+01:00

Nu har jag tittat på andra avsnittet av Fixa rummet och Melker har fått konkurrens av Hadicha som världens gulligaste.

Alltså barn. Bästa sortens människor.

Prepare yourself for the news.

2011-02-02T17:14:00.005+01:00

Wohoo, SVT:s baravdelning har fler pysseplrogram! Fixa rummet är en serie där barn får göra om sina egna rum med hjälp av en inredningsdesignerkändis (eller vad hon är), ni måste bara se första avsnittet med den fantastiska pojken Melker som utan ansträngning blev mitt absoluta favoritbarn (förutom de jag är blodsförvant med naturligtvis). Åh, det här är så utmärkt. Helst av allt vill jag ju bo i ett barnrum med bara massor av färg, sagor och småburkar fulla med pryttlar.

Jag har nu officiellt slutat plugga inför tentan imorgon. Jag känner mig inte särskilt förberedd men vet inte vad mer jag ska göra. Har stora problem med att läsa på inför en tenta dit man inte får ta med sig böckerna. Kanske mest av princip, det känns så bakåtsträvande och meningslöst.

Så istället lyssnar jag på bloggens alldeles egna låtlista (den är ju grym), och sorterar papper och lägger ett och annat av dom i min resväska. Va? Nej, jag packar inte! Jag bara... förbereder lite... Nu är det ju faktiskt bara fyra dagar kvar tills jag flyttar hem till Sverige. Så lite måste man ju få... förbereda...

Winning a battle, losing the war.

2011-02-01T10:09:00.001+01:00

Har förresten hittills under säsongen tagit två stycken På spåret-resor på TIO POÄNG. Tänkte ni kanske var intresserade.
För en geografi-analfabet som jag är detta otroligt stort.
Och, ja ni vet, Boo-yah I'm the man.

Jag och Fredrik är fortfarande lite mer i klass med Kalle Moraeus & Py Bäckman, men vi klättrar uppåt, och jag tror vi har alla förutsättningar för att bli ett killer-lag.
Tävla, någon?

I'll keep holding on.

2011-02-01T00:49:00.000+01:00

Första tentan kirrad. Nästa blir på torsdag. Jag fasar. Den vi hade idag var den jag kände mig mest förberedd inför, men det kändes helt vansinnigt dåligt. Jag skulle tillexempel låtsas att jag var Europadomstolen och på tjugo minuter hinna med att snickra ihop en sådan dom som Europadomstolen skriver. Hade ju behövts en månad ungefär.

Men äh, det blev ändå värsta bästa post-tenta-innan-ny-tenta-tröst-kvällen: En 33 cl Heineken (som stått ute på balkongen sen november eller så), "ugns"rostad* pumpa, fänkål och paprika med fetaost och timjan, samt råstekt potatis och tzatziki. Fucking amazing gott. Trots att det bara blev halvfärdigt.* Efter det kände jag mig som en ny människa. Och så fick jag dessutom choklad och L word, det är nästan för mycket.

Så nu, peppen peppen, sista två pluggdagarna i Holland. Någonsin! Ge mig hejaramsor!

*"Ugn" = liten låda där man får plats med typ en macka, som antingen är fesljummen eller glödhet. Och som står precis framför gasolledningen för att göra det lite spännande att leva.

Fix up, look sharp.

2011-01-31T12:59:00.006+01:00

Nu har det hänt. Jag har blivit pysselknarkare.

Det började oskyldigt nog. Det var så roligt att titta på dockskåpen i Amsterdams och Utrechts museer (bredvid den murriga astråkiga holländska konsten var de hysteriskt glammiga), leksaker för adelsdamerna som kunde ägna massor av tid åt att tänka ut och beställa silvermöbler och minikonstverk av kända konstnärer.

Tagen härifrån

Jag började fabulera om att göra ett eget dockskåp, men det kändes som en oskyldig fantasi eftersom jag aldrig aldrig skulle (kunna) göra det.

Sedan tittade jag igenom SVT:s barnprogram (barnkulturbesattheten har vi ju redan pratat om), och stötte på Philofix. Åh vad charmigt, en söt tjej med hängslen och puffärmar som gör pyssel av sina fulaste grimaser och bajskorvar av chokladbollssmet (i den upplaga av Sju sorters kakor som vi hade hette det negerbollar, vad är det för värld man har vuxit upp i?).
Sen blev jag tokig. Tittade på ALLA program. I ett sträck. De flesta pyssel som Philomene gör är ju naturligtvis anpassade för barn, massa smågrejer av tändsticksaskar och leksaksgrejsamojs. Men undan för undan började jag tänka på vad jag hade hemma och hur jag skulle kunna ändra på det.

Jag gillar verkligen att vara hemma, och gillar verkligen fina saker. Så då är det ju konstigt att det inte alls avspeglas i mitt hem. Men jag har aldrig varit sådär bra på att inreda så att det blir mysigt, oftast är det bara ett mischmasch av grejer (plus förstås väldigt stökigt). Och så är det ju prioritering - att verkligen ta sig tid (och pengar) att fixa med sånt här. Och inspiration - att veta vad man är ute efter när man går in på Myrorna. Och talang - jag har aldrig varit den konstnärligaste personen, och fick nätt och jämnt G i både sy- och träslöjd. Och så plats - femton kvadrat och delat kök är inte riktigt optimalt för en uppsjö småpryttlar (vilket iofs inte har hindrat mig från att skaffa dem).
Resultatet är att alla mina möbler är tråkiga ikea-grejer, alternativt sånt som bara har dykt upp gratis i min väg - furubokhylla, fula träbord som redan fanns i rummet när jag flyttade in, billigaste ikea-soffan, trasiga lampskärmar och massor av vykort/planscher istället för genomtänkta, optimalt placerade tavlor.

Men pyssel = knark, visar det sig, och jag blev plötsligt beroende. Hittills har jag hållit mig undan alla sabla inredningsbloggar men nu har jag spenderat ohemult mycket tid på Underbaraclara och har tusen planer för vad jag ska göra med allt skit hemma så fort jag sätter foten innanför dörren.

Det här skulle också kunna ha sin förklaring i att jag helt enkelt saknar mitt hem - en plats där sakerna är mina, där jag har möjlighet att lägga energi på att fixa till grejer om jag skulle vilja, där jag inte vaknar av en unge som skriker lungorna ur sig varje morgon, och där jag inte ligger stelt vaken om nätterna och lyssnar på hur mössen äter i väggarna. Isåfall rinner väl lusten av mig så fort jag kommer hem, men hittills har jag följande projekt i skallen:

Ivar-bokhyllan - måla om! Och/eller så ska jag papiermachera/klä in hyllplanen. Och/eller så är jag ganska sugen på att sticka såna där små graffiti-konstverk och klä in den med.


Såhär ungefär. (Jepp, jag hjärta Knitta.) Bilden är från scrolla&sålla

Och så ska jag spika fast krokar på den. (Eventuellt krokar gjorda av tandborstar... )

Fult soffbord (som jag tänkte slänga ut för att det tar för mycket plats, men som blivit kvar för det är ganska praktiskt med ett bord, liksom) - måla om! Och/eller ska jag köpa plexiglas och klä in det med tyg under.

Ful stol - klä om! (sticka???)

Tänkte också försöka hitta något slags tema för tavlor, för en gångs skull, och nu har jag ju massor av retroreklam och en stor 50-talsbild, så jag ska försöka göra nåt med det (det är rätt klyschigt med retro, men jag är ju en klyschig filur så det gör inget).

Sen är det bara att börja baka surdegsbröd, sätta potatis och försöka lära mig att inte ta död på alla mina krukväxter. Göra cupcakes (bakning är tydligen bara för antifeminister) och börja försörja mig på att blogga istället för att plugga färdigt juristutbildningen.

Hur mycket sätter ni på att jag inte kommer genomföra ett enda av de här projekten?

Sur jävla gubbe.

2011-01-29T10:25:00.003+01:00

Arga gubben skriver en insändare:
Hej DN och SvD, varför har ni nätupplagor? Jag tror att det är för att straffa alla oss som inte prenumererar på papperstidningen. Ändlös reklam, förledande gigantiska rubriker som länkar till pyttepyttesmå notiser, sjukt rörigt och långt ifrån de största nyheterna först. (Avstickare: SvD:s mobilsida är förresten jätterolig, där slumpar de fram fem nya artiklar om dagen, typ en nyhet, en skivrecension, tre ekonomikrönikor om hur svensk export kan öka. Slut.)

Det senaste är visst den totala övergången till teve. Både DN och SvD undviker i största möjliga mån att skriva om händelseutvecklingen i Egypten och Tunisien. Istället visar de filmklipp från presskonferenser.
Om jag ville titta på teve skulle jag gå in på Playrapport. Jag vet att jag kanske är lite sajko, men jag gillar verkligen inte att titta på nyheter. Jag vill läsa. Och det känns som att det inte borde vara för mycket begärt att vilja läsa en tidning på en tidningssajt.

Det skulle ju förstås innebära att de som gör tidningen faktiskt måste filtrera dessa ändlösa klipp och skriva något vettigt om dem. Hej alla korrar, jag förstår att det måste kännas jobbigt för er, det här att journalistik = skriva artiklar, inte bara = kontaktmingel, chockrubriker (ordet "rasar" måste vara det mest devalverade i det svenska språket) och så lite fräcka bilder på det. Själva rapporteringen. Själva analyserandet. Själva bakgrundskollen. Ojojoj vad jobbigt det blev nu, släng upp ett youtubeklipp så tar vi kafferast.

Barndom - childhood.

2011-01-28T22:21:00.002+01:00

Dagens stora fynd! För något år sen fick jag ett barnprogram på hjärnan som jag har letat efter och skrivit om och pratat om med en massa arma mänskor, utan att riktigt få klarhet i vad det hette eller om någon annan ens kommer ihåg det. Jag började undra om detta var något jag hade drömt ihop. Men jag kan inte ha letat så himla bra, för idag när jag kom att tänka på det* och googlade barnprogram + filmjölk så fanns den plötsligt där: HAGELBÄCKS MATRAST!

Och det är precis det här avsnittet jag minns från när jag var liten, av någon anledning. Kanske för att jag inte visste vad fattiga riddare var. Kanske för att det var så sjukt jäkla knarkigt! Det mindes jag däremot inte, blev lite chockad över att det var så sajko. Vad tittade vi på för skumma grejer egentligen? Åh, och den härliga falsksången till vinjetten är ju också alldeles underbar. Ojojoj, det är inte mycket barndomsnostalgi jag har samlat på mig men när det gäller barnkultur vet jag visst inga gränser.

En känsla av fullbordande och lugn har infunnit sig. Nu kan jag gå vidare med mitt liv.

*Oups, eufemism nu igen: För att vara ärlig satt jag och tittade på ett annat barnprogram och då gjorde Hagelbäck helt plötsligt en cameo!

If you could speak.

2011-01-26T17:30:00.000+01:00

Förresten, inatt drömde jag att jag pratade holländska. Den du. Betyder nog att jag är integrerad.

I fought the law.

2011-01-26T17:15:00.005+01:00

Näst sista veckan i Utrecht börjar det mesta kännas overkligt. Har sagt hejdå till en massa folk redan, ska fortsätta på samma linje resten av tiden (jodå, hejdå-fester och tentaplugg går alldeles utmärkt ihop. Säger vi). Jag är inte så ledsen över att åka hem, men det känns så märkligt att allt det här kommer att vara puts väck om några veckor. Lite mejladresser, några facebook-namn och (förhoppningsvis) ett betyg blir allt som återstår, rent konkret.

Ett reellare objekt för min tankeverksamhet är att försöka få min dator att bete sig. Som jag har berättat tidigare är jag ett s.k. svart hål för teknik, vilket innebär att allting som innehåller det minsta lilla kretskort, eller kanske tillochmed bara elektricitet, dör så fort jag kommer i närheten av det. Därför borde jag väl inte förvånas över att min sprillenya dator klappar ihop fem månader efter att den inköpts. Efter några dagars totalvägran och lite hjälp från Fredriks magiska fingrar hostade fanskapet igång, och numera har jag fått till någon slags metod, som går ut på att hålla datorn väldigt still på fast material, inte göra något som kräver särskilt mycket energi, spara mitt arbete väldigt väldigt ofta och absolut inte stoppa in någon usb-port. Då håller den iallafall någon timme i taget utan att somna. Det ger en extra krydda åt att tentaplugga, måste jag säga. Håller en på spänn, liksom.

Och apropå det, om du undrar vad jag pysslar med så har jag ägnat de senaste dagarna åt att försöka revidera alla rättsfall och artiklar vi har fått, så att jag ska kunna skriva ut dom utan att hela regnskogen går åt (har satt en mental gräns på typ femhundra sidor). Jag vill tänka att det blir ett effektivt insupande av kunskaper samtidigt som jag sparar pengar och fågelbon, men det finns väl gränser. Domstolar = ordbajsarnas mästare, tror jag.

Sydafrikanska konstitutionsdomstolen är en favorit. Helt bortsett från det faktum att den är jäkligt kool när det gäller att tvinga staten att respektera rättigheter som traditionellt sett helt struntas i (de s.k. ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna - vi har haft ett fall med rätten till bostad och ett med rätten till hälsa), så känner de sig tydligen manade att skriva en mindre roman om landets antropogeografi och historiska utveckling inbäddad i varje fall. Apartheid är en tiopoängare, den som lyckas klämma in det blir bjuden på fredagsöl av de andra domarna.

Sen har vi ju gamla kära Europadomstolen (som har hand om fall gällande Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter). Som jag nästan känner behandlar mig som en idiot med deras tvång att berätta samma sak femtielva gånger. Vill du ha en inblick i mitt liv? Ungefär såhär ser det ut, iallafall ganska ofta:
1. Processuella omständigheter (personerna som det gäller + konventionsbestämmelse + de här domstolarna sade såhär + en massa tråkiga namn på advokater m.m)
2. Omständigheterna i fallet (personerna det gäller +detta har hänt + de här domstolarna sade såhär + lagen ser ut såhär).
3. Processen i nationella domstolar (detta har hänt + de här domstolarna sade såhär + lagen ser ut såhär).
4. Relevant nationell lag (lagen ser ut såhär).
5. Konventionsbestämmelserna (blablabla).
6. Själva fallet i Europadomstolen (wait for it...)
6a) Vad sökande säger (personerna det gäller + detta har hänt + lagen ser ut såhär + konventionsbestämmelse + den och den domstolen sade såhär + valfri tolkning av sökande)
6b) Vad staten säger (personerna det gäller + detta har hänt + lagen ser ut såhär + konventionsbestämmelse + den och den domstolen sade såhär + valfri tolkning av staten)
6c) Vad Europadomstolen säger (personerna det gäller + detta har hänt + lagen ser ut såhär + konventionsbestämmelse + den och den domstolen sade såhär + sökandens tolkning + statens tolkning + valfri tolkning av Europadomstolen + "Åh, och btw, hälften av det som gicks igenom så noga ovan är totalt irrelevant").
7. Inte sällan en Sammanfattning, inkluderande allt ovanstående
8. Vad domstolen beslutar.
Slut! Om det inte finns avvikande uppfattningar förstås, isåfall tar vi det en gång till...

Roligt va! Idag fick jag helt abrupt och sonika nog, och började skära vilt i fallen efter att knappt ha ögnat igenom dom. Det är fullt möjligt att jag har klippt bort ovärderliga bitar av information som gömde sig i alla de där åttiarton sidorna av blaj och upprepningar.
Men inte så värst troligt.

My favourite game.

2011-01-20T18:03:00.013+01:00

Brabrabra, tipsen på teveserier börjar rulla in! Jag är sjukt glad och har redan börjat titta på Jeeves & Woster, verkar fabulöst. Fortsätt, fortsätt, ge mig mer!

Jag tänkte tacka för hjälpen (som ni kommer att ge mig om ni inte redan har gjort det, eller hur?) genom att göra en egen lista med tips, men inte på teveserier utan något helt annat. I min bloggroll har jag länkat Jay is Games, den bästa spelsidan nånsin och den största boven i dramat varje gång jag "glömmer" att plugga, gå utomhus eller äta middag. Att spela massor av flash-dataspel har man inte så mycket för. Det är inte riktigt värt för dom som faktiskt spelar "riktiga" data- eller tevespel, och det verkar sjukt ytligt för alla andra. Att spela massor av peka-klicka-spel har man ännu mindre för. Koolt folk spelar action/arkadspel, springer runt och voltar och skjuter på folk. Tyvärr har jag ingen motorik överhuvudtaget när det gäller konsoler eller piltangenter. Det är lite förvånande med tanke på att jag är pianist, men det kan inte hjälpas. Alltså, peka-klicka.

Tur att några av de allra bästa flash-spelen är av den genren. Det är smart, snyggt och häftigt. Och det är så djävla svårt, man måste tänka som en liten idiot. Tur (eller synd) att Jay is Games alltid erbjuder fuskhjälp. Jag fuskar varje gång (nästan). Och ändå är det fortfarande roligt. Det finns faktiskt helt fantastiska spel därute, gratis, enkelt, tar en kvart eller ett par timmar av ditt liv som du gärna blir av med.

Jag tänkte försöka omvända massorna (er), med några av de bästa spelen/spelutvecklarna på webben, varsågoda:

Samorost var det första flash-spelet jag blev kär i. Ett enkelt och ganska kort, men väldigt vackert och flummigt spel där man mest klickar runt randomly och försöker ta sig från plats a till b. Jag älskar rymdraketen/konservburken, den känns väldigt Skrotniklas. Kom bara ihåg att inte hela spelskärmen syns på en gång, så att du inte missar nåt i hörnen.

Mateusz Skutnik har gjort några av de koolaste spelen nånsin. Daymaretown ser ut som en värld som Tove Jansson skulle rita, om hon snedtände på crack (obs lite spooky ibland, med andra ord). Och Submachine är så jäkla djupt att jag fortfarande inte fattar vad tusan det handlar om, efter åtta avsnitt. Spela roll när det är så fantastiskt snyggt.

VectorPark gör en del spel, en del webbleksaker. Alltihop är bedrövligt vackert, stilrent och smart. Testa Levers eller Windosill (gratis demo).

Det finns ganska många spel som har ambitionen att vara läskiga, vackra och berätta en historia, gärna en twist på något vi redan känner till. Men jag tror ingen har lyckats så bra som skaparna av Gretel & Hansel, ett spel gjort av akvarellmålningar. Det är gullig design och makabert innehåll, precis som man vill ha det. Själva pusslen är ganska enkla eftersom man alltid får en hint direkt i spelet. Första delen har lite wonky kontroller, och andra delen är lite buggig och tar massor av CPU, men det är det värt.

Neutral är bäst i världen på att göra en sorts spel som (med rätta) är extremt populär: Escape the room. Du är fast i ett rum, du ska hitta verktyg och ledtrådar, lösa gåtor och/eller matteproblem för att öppna dörren. En skruvmejsel är ofta inblandad. Slit gärna ditt hår och skrik lite av frustration emellanåt så går det lättare. Switch är det "enklaste", enligt spelutvecklaren själv, så du kan ju börja där.

Så har vi förstås Grow-spelen, ytterst japanska, ytterst gulliga, ytterst förtvivlat frustrerande. Du har en spelplan och ett antal knappar. Varje knapp utlöser en händelse och påverkar de andra, och meningen är att du ska försöka komma underfund med i vilken ordning du trycker på knapparna. Det är helt omöjligt att inte fuska! Jag förstår inte hur folk gör! Men det är sjukt roligt att ta sig framåt bit för bit, och det är så fint designat att det är kul att se utvecklingen, även när man bestämt sig för att fuska. Nano-spelen är enklare än de andra och går faktiskt att ta sig igenom utan att tjuvkika, du kan börja med det här.

I The Asylum ska du försöka bota färgglada gosedjur från psykiska sjukdomar. Inget mer behöver sägas.

Och sen är det Griddlers, som definitivt har tagit mest tid av mitt liv, kanske mer än alla ovanstående tillsammans. Som sudoku fast det blir fina bilder när man är klar.

Entertain me.

2011-01-19T13:19:00.001+01:00

Hollandsväder är märkligt för en svensk. Jag har envisats med att ha elementet på för det är ju vinter, och vinter = kallt ju och kallt gör att element = rätt bra och nödvändig grej. Sen att det är sjukt varmt och jag dör lite jämt för att jag också envisas med att ha på mig tjocka stickade myskläder (för det är ju vinter), gör ändå inte att jag kan förmå mig att stänga av elementet. Och jag tog hem alla mina sneakers till Sverige och går runt i mina vinterskor som är designade för metertjock snö.
Men ute är det vår, iallafall mars allra minst. Och idag tror jag att det blev april. Vaknade till strålande sol, jäss promenadväder tänkte jag, fram till dess att jag blev klar med mitt pm (BOO-YAH) och upptäckte att det haglade utanför. Nu är det sol igen. Dammit. Varför kan det inte vara konsistent grått, askallt och mörkt som hemma?

Men okej, nu kom jag lite offtopic, jag ville egentligen be er om hjälp. Som jag förutspådde känns livet lite mer meningslöst efter att Buffy-avsnitten tog slut, och jag har inget vettigt att ersätta det med. Så nu är det dags för er att göra en insats - snälla ge mig tips på bra tv-serier!
För att ge er en fingervisning om vad jag är ute efter, ska jag ge er

Serier jag verkligen gillar
Buffy, Vita huset, Six feet under, Forsytesagan, Spung, första säsongen av True blood. På spåret och Never mind the bollocks (brittisk musikfrågesport med Bill Bailey, kolla på youtube!). Queer as folk, L word, första tre säsongerna av Grey's anatomy, Sex and the city, och i svagare stunder America's next top model.
Serier jag trodde att jag skulle gilla men inte gjorde
Dexter, Mad men, Glee, Skins.
Serier jag gillar men inte vågar titta på ensam
Twin peaks, Walking dead.

Trodde det skulle bli en längre lista, men jag har lite pm-gröt i hjärnan. Får kanske revidera lite senare.

PS Nu haglar det igen.

Rockar hårt nu.

2011-01-18T19:03:00.003+01:00

Min storasyster juristen har sagt till mig att hela mitt yrkesliv kommer att vara som en enda lång tentaperiod. Det har jag valt att inte tro på, mest för att det låter så otroligt jobbigt att jag inte vill tro på det.

Istället tänker jag att hela, eller iallafall mer än hälften, av mitt yrkesliv kommer att vara som en miljard pm-perioder efter varann. Läsa, skriva, lämna in, läsa, skriva, lämna in. Rinse and repeat.

Men det gör inte så mycket. Varje gång jag skriver pm känner jag mig som en rockstjärna. Så fort jag börjar se ljuset i slutet av tunneln känner jag mig så djävla stolt och nöjd att jag bara vill ropa "BOO-YAH WHO'S THE MAN". Oerhört tillfredsställande sysselsättning. Det känns som att jag har en freaky talang som bara får utlopp genom att jag skriver juridik-pm, och jag blir nog inte så upprymd av att göra nånting annat.
Jo, förresten, jag får samma känsla när jag kan en fråga på På spåret. Då är jag också grymt badass.

Jag kanske låter som en sjukt nördig plugghäst nu men det är bara för att jag är det också.

Let's play pretend.

2011-01-15T15:38:00.005+01:00

Hemlängtet efter jullovet har nu hunnit lägga sig något och jag passar på att trivas i Utrecht de här sista veckorna. I torsdags lekte vi rättegång, den där vi skulle försöka se till att den tyska staten varken behövde flytta på en kärnavfallsanläggning eller betala ekonomisk ersättning till alla som drabbats av cancer som följd av anläggningen. Det var ju... kul. Ärligt talat var det faktiskt ganska kul. Just den rättigheten som jag hade skrivit om (rätten till liv) var den som var svårast att försvara sig mot, så jag fick hitta på lite grejer medan vi förhandlade. Som tillexempel att staten hade startat en avancerad utredning, vilket kanske var att gå lite för långt, men så är det ju - i trängda lägen: ljug! Jag tror att lärarna tog det med ro, de verkar ha humor.

Då kände jag hur jag slappnade av. Sedan jag kom tillbaka har jag varit väldigt upptagen med att stressa över hur mycket det är att plugga och hur tråkigt livet är när man bara måste plugga. Faktiskt har jag varit för upptagen med det för att hinna sköta själva pluggandet. Men i torsdags släppte det, jag insåg att livet är rätt soft ändå. Det firade vi på Döda Hunden och fortsatte hemma framför datorn med att dricka massor av öl och titta på alla På spåret-avsnitt i ett sträck. Vi är ett rätt bra På spåret-lag, jag och Fredrik.

Igår var en annan bra dag. Vi åkte på födelsedags-/avskedskalas/maskerad med superhjältetema. Jag ville förstås väldigt gärna vara Buffy, men hon och jag har inte särskilt mycket gemensamt, vare sig gällande utseende eller klädsmak.

Så istället bestämde jag mig för att köra en lite halvhjärtad Modesty Blaise. Utan skjorta med kool uppfälld krage, men med massivt möstrad klänning, stort hår och massor av eyeliner. Det tog mig ungefär en timme att komma underfund med hur jag skulle kunna få allt hår att trona högst upp på huvudet, men det gick, även utan hårspray. Jag kände mig väldigt stolt.

Allt detta arbete, helt i onödan! Det visar sig nämligen att Modesty Blaise inte är en internationell succé, kanske är hon bara stor i Sverige? På festen fanns folk från USA, Australien, Holland, Frankrike, Italien m.m. och ingen hade ens hört talas om Modesty who? Så tji fick jag. Men jag har åtminstone en väldigt rolig dagen efter-frilla.

Nu ska jag äta bakiskakis (kex med chilismak) och titta på det allra sista skälvande avsnittet av Buffy. Vad jag ska göra med mitt liv efter det är högst oklart. Får man börja om från avsnitt ett medsamma?

Ideology.

2011-01-06T15:21:00.001+01:00

Det här med att vara höger eller vänster. Jag diskuterar ganska ofta med folk som är höger och de flesta av de gångerna kommer jag ur det med nya insikter och en mer nyanserad världsbild. Jag försöker att inte se världen i svart-eller-vitt, så som man ofta beskylls för som vänsterperson, och jag inser att de flesta frågor kan ses ur olika perspektiv och därmed lösas på olika sätt. Plus att jag naturligtvis ganska ofta tycker att även vänsterfolk har skogstokiga åsikter.

Men det känns som att det ganska ofta finns en så grundläggande skillnad att den är helt oöverstiglig. (OBS! Nu tänker jag överförenkla så in i helvete, så om du känner dig träffad och tycker att jag har fel, säg det jättegärna men ta det inte för allvarligt eller personligt.) Det är egentligen en ganska naturlig, grundläggande skillnad, ingen större överraskning, men ändå blir jag alltid lika chockad när jag tänker på den:

Är man vänster vill man jobba för jämlikhet. Är man höger vill man det inte.

Helt enkelt, punkt slut. Men jag tror att jag och många andra (vänster)personer har väldigt svårt att ta till oss det här enkla faktumet. Helt enkelt för att det är en så grundläggande del av vår världsbild och våra värderingar att vi har svårt att ta in att någon inte anser att jämlikhet är ett övergripande, eftersträvansvärt mål.

Saker jag tycker förklarar världen på ett sådant sätt att det inte kan gå en enda människa förbi hur det ser ut, som tillexempel Elins blogginlägg som jag tipsade om innan valet (jag skulle citera det här, men hennes blogg är numera hemlig och jag vill inte tafsa på det), går andra helt förbi, för de anser helt enkelt inte att världen bör fungera på det sättet.

Här är några exempel på samtal jag haft eller sett senaste halvåret. Listan kan fortsätta mycket längre, men jag har sållat. Och OBS IGEN, om du läser det här och vet att jag pratar om dig och känner dig upprörd, läs det första stycket i mitt inlägg igen, och följ upp med det här: Jag gillar (för det mesta) att prata med folk med andra åsikter än jag själv, jag vill gärna ta till mig vad ni säger och har inte sällan ändrat åsikt efter att ha tagit del av argument från högersidan. Icke desto mindre kvarstår denna grundläggande skillnad, som jag tror att högerpersoner är mer medvetna om än vänsterpersoner, och som vi kanske behöver få in i våra arma skallar.

Exempel 1) Jag pratade om diskriminering med en bekant i somras (jag praktiserade ju då på Diskrimineringsbyrån Uppsala och var ganska inne på att upplysa omvärlden med mina kunskaper), tills han sade: "Men alltså, det är väl helt naturligt - om jag har en butik eller arbetsplats ska väl jag ha rätt att diskriminera dem som befinner sig där, det är ju mitt ställe och därför mitt val." Det chockerade mig så mycket att jag vara tvungen att gå därifrån ett tag. Sedan pratade vi inte diskriminering mer.

Exempel 2) Jag pratade om hyresreglering med några andra bekanta. Vi kom fram till att a) avreglering är nog kanske inte ett säkert kort för att öka bostadsbyggandet, b) ett vitt hyreskontrakt i ett attraktivt område är en enorm ekonomisk tillgång för dem som har turen nog att ha ett sådant och c) det är ganska orättvist att vita hyreskontrakt är förbehållna en liten klick av personer som oftast antingen har kontakter eller har ärvt dem för att deras familj har bott där i tusen år. Medan vi alltså var överens om både att dagens system inte var särdeles bra, och att avreglering inte verkade vara lösningen på problemet, tyckte Bekant 1 ändå att avreglering borde ske. Helt enkelt för att de här enorma ekonomiska tillgångarna borde flyttas från hyresgästerna till fastighetsägarna. Bekant 2 sade: Men på vilket sätt ökar det här jämlikheten? Bekant 1: Va? Varför skulle det vara vårt mål?

Exempel 3) Ytterligare en bekant lade upp en intervju med Jan Björklund på Facebook, för att alla som röstat på Folkpartiet skulle ångra sig. Björklund hade sagt att han ville öka lönespridningen, gå från en kollektiv syn till en individuell och tvätta bort "fördelningspolitiken" som präglat det svenska systemet. Jag har inte frågat, men jag tror att min vän utgick ifrån att alla skulle uppröras på samma sätt som han. Diskussionen som följde på Facebook-länken visade dock att hans högerinklinerade vänner inte alls såg problemet. Vaddå, det är väl klart att lönespridningen ska öka, det var väl ingen nyhet?
Och så skrev en person såhär: "Sen återstår den enormt viktiga helt odiskuterade (och knappt beforskade) frågan: vilken är den optimala nivån av ekonomisk jämlikhet/ojämlikhet?"

Där har vi sannerligen en intressant fråga. För en vänsterperson är den extremt minerad och extremt svår att diskutera. För en vänsterperson är nämligen svaret nästan alltid, intuitivt, att den optimala nivån av jämlikhet helt enkelt är jämlikhet - fullt ut. Sedan börjar man prata samhälle och ekonomi och inflation och arbetslöshet och utbildning och man vet att det kanske inte kan fungera så - full jämlikhet kommer kanske aldrig uppnås. Kanske aldrig borde uppnås. Eller?

Eller? Jag kan ändå inte komma ifrån min grundläggande världssyn, mina grundläggande värderingar. Hur elitistisk och medelklassig jag än känner mig emellanåt kommer jag alltid tillbaka till detta - alla har inte samma förutsättningar men alla är lika mycket värda. Därför borde förutsättningarna utjämnas så mycket som det bara går. Detta är en del av hur jag ser på världen, en del av vad det innebär att vara en tänkande människa för mig. Jag kommer nog aldrig förstå hur man kan ha en annan världsbild. Det är bara så. Det är väl bördan man bär som vänsterperson - en sort självblind naivism.

Men jag kunde väl haft sämre brister.

Party hard.

2011-01-06T13:10:00.001+01:00

Just det, mitt nyårslöfte var detsamma som mitt löfte på valnatten: Att engagera mig partipolitiskt.

Jag ser verkligen inte fram emot det. Men det är ju det nyårslöften handlar om - att lova sig själv att göra saker som man egentligen inte har nån lust med, men som är nyttigt på det ena eller andra sättet. Och sedan tala om det för alla man känner (eller skriva det i sin blogg) så att man inte kommer undan.

Eventuellt kommer jag kunna smita undan det här om jag hittar något sätt att engagera mig politiskt utan att vara partibunden - men det måste vara något "riktigt", inte bara skriva en blogg eller signera internetpetitioner. Men till dess är det det här löftet som gäller. Jag ska läsa partiprogrammen i vår och kolla upp vad partierna sysslar med i Uppsala och sen ska jag knipa ihop ögonen, ta ett djupt andetag och hoppa ner i partiträsket.

Så, nu är det skrivet i sten och jag kommer inte komma undan.

(Fast... visst bryter man alltid sina nyårslöften?)

You bore me to death.

2011-01-05T19:09:00.003+01:00

Alltså, jag vet. Tråkig tråkig blogg, inget händer. Men hallå, tråkig tråkig Linda, inget händer. Eller snarare, när jag var hemma i Sverige var jag inte tråkig, då var jag bara: hupphupphupp springa runt och fixa med allting, träffa familj och andra och andras familj, köpa julklappar, rimma på julklappar, öppna julklappar, byta julklappar, äta fem miljoner kilo julmat, förundras över all snö, läsa sagor, ha sovmorgon, dricka massa vin, böla lite över att allt var så fint. Och så tänkte jag att om jag är för upptagen för att skriva är säkert ni för upptagna för att läsa. Annars hade jag ju tillexempel skrivit om vilken fucking jävla mardröm det var att ta sig hem, eftersom holländare blir helt till sig i trosorna av en decimeter (1 dm) snö och därför stänger ner alla bussar, tåg och flygplan i två dagar. Men nu gjorde jag inte det och det känns ju lite trist att gnälla så här i efterhand. Tillräckligt att säga att jag lovade mig själv att aldrig mer klaga på SJ. Då förstår ni ju.

Men nu, tråkig tråkig Linda. Två sekunder efter att jag kom hem till Utrecht kändes det som att jag aldrig åkt härifrån - jag gör samma saker i samma ordning och är på ungefär samma humör. Nojar över möss (fast jag försöker hålla uppe min nya taktik att helt enkelt affirmera så jävla hårt på att inga möss finns här att de håller sig borta), äter gröt till frukost, kollar Buffy, läser julklappar, föresätter mig varje morgon att a) gå till biblioteket, b) plugga arton timmar och c) träna, och bryter sedan mina löften.
Blir kanske inte bättre av att vi var tvungna att skriva ett arbete där vi försöker förhindra en hel stad från att bli av med en kärnavfallsanläggning som ger dem cancer, samt få vårdkostnadsersättning för sagda cancer. Hjälper inte direkt till att hålla kvar julglädjen i kroppen. (Och nu kom jag precis på en till grej som borde stå med i det där arbetet men det vete tusan om jag orkar.)

Japp, kolla där. Tråkig. Skyll er själva, jag skulle junte blogga sa jag ju.

Do you want the truth or something beautiful?

2010-12-15T13:59:00.004+01:00

Jag har ganska länge varit medlem i en organisation som heter Avaaz, och som mestadels sysslar med att skriva petitioner till världsledare i frågor om miljö och mänskliga rättigheter. De skickar ut mejl med petitioner och så kan man välja att skriva på. Det är kanske inte mer än en droppe i havet, men det är iallafall nånting. De adresserar aktuella frågor och kopplar dem nästan alltid till någon specifik händelse, typ "vi skickar just den här petitionen till just den här personen som har makt över det och som ska åka på just den här konferensen och prata om det". Jag har tyckt att de verkat seriösa och kunniga. Fram till den här veckan. Nu har jag avslutat mitt medlemskap, och jag ska berätta varför.

Avaaz skickade ut en petition om att stoppa "hotkampanjen" (intimidation campaign) mot WikiLeaks, och ta ställning för deras rätt att publicera material. Det är väl inget större fel i sig, jag tycker inte heller att stater bör ta till olagliga medel för att stoppa en organisation, och definitivt inte lönnmörda dess nyckelpersoner. Men mejlet förklarade inte exakt vilka aktiviteter det var man ville protestera mot - uttalanden från offentliga makthavare, rättsakter, pressen mot t.ex. Paypal och andra att bojkotta WikiLeaks? Jag fortsatte att läsa mejlet (som alltid brukar göra en hyfsad genomgång av omständigheterna i fallet) utan att bli klokare, och kom så till listan av länkar för den som vill veta mer (som också alltid brukar finnas i deras mejl och som har gjort att jag har litat på dem). Längst ner i listan fanns följande, jag citerar:

"Assange's Interpol Warrant Is for Having Sex Without a Condom (The Slatest)
http://slatest.slate.com/id/2276690/"

Länken leder till ett debattinlägg där det står att det i Sverige finns ett brott som heter "sex by surprise" och att Assange är åtalad för att ha haft sex utan kondom.
Lisa Magnusson har skrivit om det felaktiga i att blanda ihop Julian Assanges privatliv med WikiLeaks' verksamhet, och jag håller fullständigt med. Varför kan man inte stödja WikiLeak utan att stödja Assanges förehavanden som privatperson? Hanna Fridén har också skrivit om WikiLeaks' smutskastningskampanj av de två anmälarna, och ryktena som florerar kring Sveriges sexualbrottslagstiftning.

Man kan säga vad man vill om utredningen, som definitivt sköttes väldigt taffligt i början, och man kan förstås också spekulera i ifall Assange är skyldig till våldtäkt eller inte, om man nu känner för det. Man ska däremot inte som internationell organisation, i en kampanj som handlar om att skydda rättssäkerheten, spekulera i sådana saker, och man ska definitivt inte länka till en blogg som basunerar ut en massa lögner utan att dubbelkolla hur det egentligen ligger till. Jag vet inte hur det är med er, men jag personligen har ett hyfsat stort förtroende för den svenska rättssäkerheten och för att när nu specialåklagaren begärde och i domstol fick Assange häktad så fanns det någon grund för det (man ska vara skäligen misstänkt för att kunna bli häktad). Att svenska brottsutredningar faktiskt inte går CIA:s ärenden och bedriver en förundersökning bara för att attackera WikiLeaks.

Jag skickade ett mejl till Avaaz för att fråga dem om deras källkontroll och om vad det egentligen är de protesterar mot. Jag använde ganska hårda ord, för att markera hur viktig jag tycker att frågan är och hur mycket jag tyckte att de hade gjort bort sig (ni får ursäkta den lite taffliga engelskan, jag ägnade inte massor av tid åt att finslipa den):

... the mail does not inform of what exactly it is that you are asking us to protest against, there are just hints of a "campaign of intimidation". The questions I had were replaced by anger when I saw the last link you posted in your mail. This "article", or rather debate contribution, is full of errors and lies (and again, it does not clarify what it is that you are against). Being a Swedish law student, I can disprove that there is such a thing in Swedish law as "sex by surprise", or that sex without a condom is a criminal offense in Sweden. Assange is charged with rape, sexual molestation and/or coercion, nothing less. Whether or not he is guilty is up to the court, not you or me.

If you look at the sources the writer uses, these are also personal opinions and statements that seem to be either made up or based on interviews with lawyers and media. There is no information about the case itself, and definitely no indication that the prosecutors are basing their investigation on anything other than the facts of the case. This investigation can and certainly has been criticised on many grounds, but there is no reason whatsoever to believe that it is a cover for attacking Wikileaks itself.

It is a very serious accusation to state that Swedish prosecutors partake in a "intimidation campaign" against Wikileaks. In my opinion, the charges made against Assange himself should not be connected to Wikileaks at all.
I think that you have seriously impaired your credibility, and I am beginning to wonder whether your reference control is always this haphazard, and whether you have a habit of trying to interfere with legal prosecutions in democratic states just because the accusations are made against a person that you happen to like. That should be quite contrary to everything you stand for, don't you think?

Idag fick jag ett svar, otippat nog. Det ser ut såhär:

Thanks for getting in touch! We always appreciate feedback from our members. No matter what any of us think about WikiLeaks as an organization, we could not support the extra-judicial action taken against them. We are confident that those individuals who break the law by stealing classified information will be prosecuted in court. Our email takes the stand that pursuing someone outside of the rule of law because they have exposed governmental and corporate corruption is unfair and undermines the rule of law. The movement to stop the crackdown is supported by 90% of our members and over 600,000 people have signed the petition in just 24 hours.
According to most legal scholars, it is likely that WikiLeaks has not broken any laws, either internationally or nationally. Instead, they have simply facilitated the distribution of information that a whistle blower within the government felt had to be shared with the general public. We have seen how important this decision was - the video of US army personnel murdering innocent Iraqi civilians is one example of the kind of information people need to know about in order to hold their government accountable to the laws.

De bemöter med andra ord inte en enda punkt av min kritik. Det bästa är nog att de anser att eftersom det är en poppis fråga, och så många andra personer inte kollade deras länkar eller kritiserade vad de håller på med så borde inte jag heller göra det.

Lejonparten av mitt svar, och det sista samröret jag har med Avaaz, ser ut såhär:

Thank you for your reply. Unfortunately, you do not answer any of my questions or even mention my foremost concern, namely the mixing up of Assanges personal life and WikiLeaks' activities.
Your first mail, as this one, does not explain which extra-judicial action it is that you are concerned with. While I am inclined to trust you that such action exists, and that it is wrong, it does not inspire confidence that you have listed the trial against Assange for rape as one of these "extra-judicial" activities. Moreover, the fact that many members are concerned regarding this issue does not mean that your responsibility to check your facts disappear - actually, it should be even higher. If people are fed the types of articles that you linked concerning the rape charges, it is not surprising that they believe it to be some sort of attack on WikiLeaks. This makes it even more important for you to stick to the truth and not undermine the very rule of law that you claim to protect.

Så nu gör jag slut. Hejdå Avaaz, hoppas ni skärper er i framtiden. Jag kan dock inte lita på det, så därför kommer jag inte att ta del av era aktiviteter, och jag kommer avråda andra från att göra det. Jag skulle vilja säga att vi kan fortsätta vara vänner, men det känns inte riktigt så just nu.

Traveller's song.

2010-12-13T19:57:00.004+01:00

Så var en månads intensivt helgturistande över (Amsterdam/Utrecht/Antwerpen/Paris). Nästa vecka blir det Sverigehemkomst och normaltillstånd - pluggande på JB (inte för att det är särskilt normalt av mig), hektiskt julklappande, rimmande, lekande och ihjälätande.

Det är koolt men utmattande att se femhundra muséer, kyrkor, statyer och restauranger på en gång. Blir lätt att man blandar ihop alltihop. En av höjdpunkterna är nog fortfarande när vi var påMiffymuséet och jag hittade en gubbe som såg ut som Mumin, kolla:

Han är glad för att han kan räkna.

Men snart the real deal istället, blandannat. Gör inte mig så mkt. Fram till dess ska jag plugga ihjäl mig, äta dadlar, filosofera över mänskliga rättigheter och lyssna tokigt mycket på Laura Veirs, min största musikbesatthet den sista tiden (klicka klicka klicka!). Inte så dumt det heller, faktiskt.

Dirty mind.

2010-12-08T18:24:00.003+01:00

Mumin kallade min blogg för "en blandning mellan juridik och sexualkunskap".
Jag tyckte det var roligt men kände inte riktigt igen mig - nog har jag skrivit om sex men inte så mycket väl?
Men, hm, sen hittade jag listan på sökord som gör att google länkar till den här platsen. Ganska många den senaste månaden har sökt på sinterklaas eller zwarte piet, men annars är det väldigt, väldigt många ord som är sexrelaterade. Eller bara märkligt relaterade.

Axplock: bdsm, sexlek, mödomshinnan, sladd (?), intersexuell, ejakulation, klitoris, fittor, kvinnlig utlösning, spyor (!), kvinnans könsorgan anatomi, sex bdsm, samtycke, socialistiska läkare (!!!), utlösning, äcklig gubbe, sadomasochism, leka naken, sår på penis, transsexuell, samlag, porrsidor, könsorgan, ung utan pung, fittfakta, flensost.

Har jag verkligen skrivit om alla de här sakerna?
Det verkar väl så!

Alltså, få bekräftat att jag är en snuskgumma, check. Dags att fly landet. Paris Paris Paris!

So complicated.

2010-12-07T12:30:00.002+01:00

Notera också att jag är emot både slöjförbud och hederskultur. Krångligt va?
När man läser tidningarna känns det som att det helt enkelt inte är möjligt att ens försöka ha så nyanserade åsikter. Det är nästan som att man måste välja mellan, ska vi säga tre paket - Sverigedemokratspaketet (ut med packet), Folkpartipaketet (tvångsomvandla alla till blåögda vikingar) eller det kulturrelativistiska paketetet (tillåt allt från könsstympning till hedersmord eftersom det är en "del av deras kultur"). Men jag gör mitt bästa för att stå emot.

För att komplicera det ytterligare kan jag säga att jag tillochmed är emot burka- och niqabförbud samtidigt som jag principiellt är emot burka och niqab. Helt knasigt! Nu borde jag nog sluta innan datorn exploderar av förvirring.

Wot do u call it?

2010-12-07T12:12:00.003+01:00

Ja, vad ledsen man blir. Ett hedersmord har skett, och jag tänker förstås på kvinnan som dog och på hennes närstående. Men jag tänker också på det politiska klimatet och hur vi fan aldrig kommer nånstans. När Fadime dog blev folk medvetna om hederskultur, det började diskuteras, bemötas, utbildas. Nu sker ett hedersmord och vad händer? Vi börjar prata om att vi inte får prata om det.

Eva-Britt Svensson tycker att begreppet hedersmord är rasistiskt, därför att det pekar på etnicitet som förklaring till våld mot kvinnor. Det här är inget nytt, jag har hört många personer, framförallt på vänsterkanten tyvärr, som säger samma sak. Hederskultur finns inte. Det finns bara patriarkat.

Hederskultur är en produkt av patriarkatet, det är jag med på. Men det är en väldigt specifik produkt som påverkar otroligt många människors liv, och det försvinner inte bara för att vi blundar. Det vi kallar för "mäns våld mot kvinnor" idag tror jag många likställer med våld inom en kärleksrelation (fast man missar alla samkönade relationer där våld tyvärr också förekommer). Det är ett allvarligt problem som omvärlden ofta inte kan hantera, som många ser men inte reagerar mot. Påminner om hederskultur alltså. Men det är våld i en kärleksrelation, en person som kontrollerar en annan, och har därmed ganska många olikheter gentemot hederskultur. Bra så. Vi behöver jobba olika med olika typer av problem, oavsett om de stammar ur samma typ av samhällsstruktur.

Vi (feminister) gör vårt bästa för att bemöta misshandel i relationer, med kvinnojourer, socialtjänst, utbildning, diskussion - vi måste göra samma saker för offren för hederskultur. Vi måste bemöta det. Att vi inte skulle få tala om hederskultur eftersom det 'hänger ut en grupp människor från Mellanönstern' (citat från vår kära Kamali, låt mig inte börja prata om honom...), det är som att säga att vi inte får tala om kvinnlig könsstympning, för det pekar ju ut en grupp människor från Afrika (och är det inte också en variant av mäns våld mot kvinnor?). Det är helt absurt, vi måste få prata om både hederskultur och könsstympning och våld i nära relationer, för de är alla stora problem, oacceptabla beteenden som tar olika uttryck och måste bemötas på olika sätt.
Mord är mord säger Eva-Britt, men betyder det att misshandel är misshandel - att vi inte ska prata om våld i nära relationer för det är som vilket våld som helst? Nej, det menar hon förstås inte. Men det är samma absurda liknelse tycker jag. Ojämställdhet är inte hederskultur. Våldtäkt och relationsvåld är inte hedersvåld. Vi kan prata om patriarkatet som bakomliggande anledning men vi kan inte ignorera hedersproblematik bara för att det inte känns PK, eller bara för att vi har våra egna problem med kvinnoförtryck så därför har vi inget att säga till om.

Men okej, vi ska ha ordtjafs alltså, det är det ni vill? Vad sägs om att titta på likheterna mellan hederskulturen och "vårt eget" svenska samhälle? Vad sägs om att vidga begreppet hederskultur istället för att avskaffa det?
Hederskultur innebär i stort att familjens eller släktens heder är gemensam, så att om en person bryter mot sociala normer så drabbas alla i familjen eller släkten av vanära, framförallt familjeöverhuvudet, dvs mannen. Det finns ofta ett stort mått av kontroll över barn och ungdomar för att de ska bete sig "rätt", det kan handla om förbud att gå ut, att ha pojkvänner, press att gifta sig med någon från en viss grupp, tvångsgifte och hot eller våld ifall barnet bryter mot reglerna, visar sig vara homosexuell eller transperson, osv. Som Sabuni skriver handlar det om så mycket mer än bara ett enstaka mord här och där, det sker varje dag, det utgör livet för otroligt många personer. Även pojkar pressas, både att själva t.ex. gifta sig med någon som föräldrarna har valt, och att hjälpa släkten att kontrollera syskonen (systrarna). Och det här gäller inte en enda tokig man som hotar sina barn - kvinnorna har oftast en lika stor del i att upprätthålla hederskulturen och kontrollera sina barn. Det är alltså inte strikt talat en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Finns det något i det här som påminner om vårt svenska samhälle? Vad sägs om... svenska frikyrkor? Jehovas vittnen där personer som avviker från rätta vägen utesluts från gemenskapen och fryses ut totalt (även av sin familj)? Trosrörelsen där man anser att sjukdomar och fattigdom är Guds straff? Knutbypastorn som hellre mördade sina fruar än att skilja sig? Pressen att gifta sig med någon av den rätta tron? Kontroll av barnen så att de inte har sex innan äktenskapet, eller kärleksrelationer med personer utanför gruppen?
Och vad sägs om det svenska sekulära samhällets syn på kvinnors sexualitet? Är den deras egen? Blir inte alla kvinnor någon gång i sitt liv (eller jag skulle snarare vilja säga många många gånger i sitt liv) kallade för hora eller nedvärderade på andra sätt som straff för att de är självständiga eller färgstarka? Vad sägs om alla våldtäktsfall där kvinnan måste ta ansvar för mannens sexualitet och där hon fick skylla sig själv för att hon inte varit tillräckligt kysk? Och minns ni den här annonsen? Var det någon som sade "föräldrar kontrollerar sina barns sexualitet"?

Jag menar inte att det här är samma sak, det hoppas jag att ni förstår av det jag skrev i början. Men uppfattningen att vi inte får prata om hederskultur eftersom det inte gäller "oss" utan "dom" känns mer rasistisk än att faktiskt göra det - det förutsätter att "vi" svenskar inte har några som helst problem med kvinnors sexualitet eller självständighet. Det har vi. Vad vi inte har är samma syn på kollektivet, på släkten. Därför blir kvinnans heder hennes egen, individuella, men hon kan fortfarande tappa den och straffas för det av samhället i stort (Bjästa, någon?).

Som tur är har många reagerat med rationella, smarta argument om vad hederskultur innebär och varför vi ska bemöta den. Nyamko Sabuni, Elaf Ali, Mattias Flising, Charlie Levin, Maria Hagberg och Inger Stark är några av dem (Ja, jag hänger mycket på Newsmill...). Så kanske har vi kommit nånstans. Kanske är vi inte tillbaka där vi började. Man kan hoppas.

Att vara feminist är att vilja motarbeta hederskultur. Att vara antirasist är att vilja motarbeta hederskultur.
Ingenting annat är rimligt.

Life is good blues.

2010-12-06T15:14:00.004+01:00

Jag måste lära mig att sluta lova att jag ska skriva om det ena eller andra i kommande blogginlägg - hälften av gångerna blir det ju aldrig av. Jag började faktiskt skriva på ett svar till Dilsa, men det drog ut på tiden (eftersom hennes artikel som sagt handlar om en miljon saker) och sen kom Antwerpen emellan (inklusive jazzpianorestauranger, superturistande, trappistöl, snöfall, junkies, irish coffee och en massa annat som gör livet värt att leva) och den här veckan ska jag skriva en uppsats om EU-principer kontra EKMR-principer, och på torsdag åker jag till Paris och fröken I (jag är sjukt taggad. Har blivit lovad Basquiat, oboe,* drinkar, bruncher och samtal om livets mening. Fler saker som gör livet värt att leva). Och så är det ju alla Buffy-avsnitt att titta på.
Så jag lovar ingenting. Generellt skriver jag väl om saker tre veckor efter att de inträffar. En annan anledning till att jag aldrig skulle kunna journalista.

Så, tiden springer gärna ifrån mig medan jag funderar och funderar. Men ibland springer jag med, når i mål, får allt vad jag vill ha. Som nu. Jag blev antagen till både kursen i konstitutionell rätt och kursen i familjerätt och religion, vilket bl.a. betyder att jag ska åka på flera studiebesök i Istanbul ihop med sociologer och religionsvetare. Hur glad är jag?**

Nu får jag inte skjuta på EU-rätten längre, vi ses på andra sidan. Pusspuss.

*Nej, det är inte ett bleckinstrument. Men det gör ingenting.
**Extatisk.

Eyes without a face.

2010-12-01T19:00:00.002+01:00

Som jag skrev i förbigående innan så har DO Katri Linna gått ut och kommenterat ett fall som Diskrimineringsombudsmannen hade där en tjej, A, blev nekad undervisning eftersom hon bar niqab. Naturligtvis blev det startskottet på en debatt om allt och inget, där bl.a. vår kära integrationsminister och diverse journalister har hävt ur sig både det ena om det andra. Det enda sättet jag kan få rätsida på det här tror jag är om jag skriver om det, så det tänker jag göra nu. I nästa inlägg kommer jag att försöka dissekera Dilsa Demirbag-Stens hundra år långa debattinlägg som handlar om allt och inget på samma gång. Men vi börjar från början.

För att ta fallet i korthet så ser det ut såhär: I ett beslut av Skolverket 2003 angavs att skolor har möjlighet att förbjuda burka och niqab, under förutsättning att det görs i en "anda" som främjar en dialog om gemensamma värden som jämställdhet och demokratiska principer. Så nerkokat, förbud möjligt om det är respektfullt och en dialog förs. Enligt Skolverket 2003 iaf. Obs dock att det här var innan den nya diskrimineringslagen, som omfattar all utbildningsverksamhet, kom. Även i förarbetena till diskrimineringslagen står att det går att förbjuda heltäckande plagg ifall man anser att det finns en sådan typ av säkerhetsproblem eller kommunikationssvårigheter som inte kan avhjälpas på något annat sätt än genom förbud.

Det lustiga med det här fallet är att skolan valde att låta A gå kvar på sin ettåriga utbildning till dess att ärendet var klart hos DO – vilket tog mer än ett år. Under denna tid har alltså A, iklädd niqab, gått på den skola som velat förbjuda henne att vistas där. Under årets gång har det visat sig att det faktiskt fanns sätt att lösa de problem som skolan påtalat. A har kunnat sitta på ett sådant sätt i klassen att de manliga eleverna inte kunnat se hennes ansikte, och därmed har hon kunnat ta av niqaben under lektionerna. Hon sade sig också villig att visa sitt ansikte för skolpersonal på skolområdet närhelst de bad henne identifiera sig. Ochsåvidare. DO kommer därför fram till att förbudet var baserat enbart på det faktum att A bar niqab, och inte på de svårigheter som uppkom i samband därmed - för de kunde ju uppenbarligen lösas. Det faktum att A faktiskt fick gå utbildningen ledde däremot också till att DO beslutade sig för att inte driva saken vidare till domstol – inget missgynnande hade skett. Om exakt samma sak händer igen, däremot, tror jag att det skulle bli annorlunda. Men förhoppningsvis har iaf Stockholms stad genom förfarandet med A upptäckt hur man kan hantera elever med niqab utan att behöva neka dem utbildning.

Alla bör ha tillgång till utbildning, och precis som Linna tycker jag nog att anpassning är bättre än utestängande, särskilt när det gäller utbildning – jag tror att man blir smartare, mer självständig och mer kapabel att välja själv hur man vill leva sitt liv ju mer man lär sig, om vad som helst faktiskt. Därför är just utbildningsområdet ett sådant där vi absolut inte borde stänga folk ute. Sedan att jag personligen inte tycker att det är en bra sak med kläder som täcker ansiktet är en annan sak. Jag förstår också verkligen varför heltäckande plagg kan vara ett problem inom skolan, om man inte skulle kunna lösa det. Men det här fallet är ett exempel på att det faktiskt kan gå, om både individen och skolan funderar ut lösningar och kompromissar.

Det finns ytterligare ett problem - om personer utbildas till något som de sedan inte kan arbeta med därför att arbetsgivarna inte anställer person med t.ex. burka eller niqab. Det är naturligtvis inte rimligt. Det vettigaste alternativet borde vara att göra arbetsgivarna mer medvetna om sitt ansvar att möjliggöra för olika typer av personer att arbeta hos dem. Det finns naturligtvis vissa yrken där det kanske är helt omöjligt för någon med burka eller niqab att arbeta. Men generellt sett är det nog väldigt få.
Och att säga att vi inte borde utbilda folk för de kommer ändå inte få några jobb, det är ungefär som att säga att homosexuella inte borde få adoptera för då kommer deras barn bli mobbade i skolan.
Det funkar bara inte.

Year of the rat.

2010-12-01T16:42:00.001+01:00

Gissa vem som just hade finbesök?

Ända sedan jag såg den där musen i mitt kök har jag legat vaken varje natt och lyssnat på hur det kryper i väggarna och knäpper i fönsterglasen och djur som rör sig utanför och varje gång jag hört ett litet sånt ljud har jag tänt lampan och sett mig om efter råttan.
Men det har ju förstås aldrig varit nåt och jag har sagt till mig själv att jag måste sluta vara så töntig. Så när jag hörde ett ljud under min säng nyss intalade jag mig själv att det bara var grannen i rummet bredvid som hade nåt för sig.

Men sen såg jag den krypa fram under sängen.

Alltså. Jag vill gärna vara hardcore och inte sådär brudig och rädd för naturen. Jag har haft kompisar med råttor som husdjur och aldrig känt mig illa till mods av det (det var iofs när jag var yngre, och jag skulle aldrig skaffa nån själv, men ändå). Och jag skriker inte direkt när jag ser dem utomhus, i sitt rätta element. Men inomhus alltså. Särskilt mitt i stan, lägenheter ska ju vara helt naturfria!
Så jag skrek. Som en liten flicka. Sen ropade jag på Fredrik som fick komma och hjälpa mig skrämma fram den från min säng, och så fort jag såg den skrek jag igen. Fredrik sprang efter den med sin känga i högsta hugg, och här är det värsta: tanken på att han skulle banka ihjäl musen med en sko fick mig att må nästan ännu värre än tanken på att den springer omkring här. Så jag var ganska lättad när den naturligtvis hade hunnit smita och gömma sig. Någonstans i vårt kök. Där den bor. Jag vet att den bor där någonstans. Vi har hål från skåpen rakt in i väggen. Naturligtvis bor den där. Jag var lättad tills jag insåg att det betyder att den kommer bo kvar. Mina skrik lär knappast skrämma bort den. Vilket betyder att den kan komma tillbaka in i mitt rum när den vill.

Jag är en sån som har vuxit upp med Astrid Lindgren in absurdum, blivit otroligt präglad av alla Astridsagor jag läst och hört och tittat på. Och jag tror jag har blivit skadad av den där Emilscenen som jag visade första gången, den där Lina vaknar av att en "råtte" kryper i ansiktet påna. Uäääh tänk att vakna med en råtta i sängen! JAG VILL HEM TILL SVERIGE! Just den här minuten vill jag inte bo i den här förfärliga skadedjurparken som är vår Utrechtlägenhet.

Jag har rullat ihop en handduk och lagt under min dörr. Och jag tänker aldrig nånsin öppna den igen.

Berg&dalvana.

2010-12-01T13:32:00.001+01:00

När jag var ung hade jag alltid ettusen miljoner himlastormande känslor på samma gång, varje minut var en berg&dalbana och jag kunde aldrig bestämma mig för om jag hatade eller älskade livet (det här var innan jag blev verkligt deprimerad och bara hade neråtkänslorna kvar). Det är väl sånt som hör tonåren till. Trodde jag! Jag trodde att när jag blev vuxen skulle jag sluta få ont i hjärtat av att titta på van Gogh-målningar, sluta gråta hysteriskt till böcker och filmer, sluta vilja hoppa jämfota när jag ser folk jag gillar, sluta tycka att alla låtar jag hör handlar om mig och sluta spela upp drömscenarier som aldrig kommer inträffa i mitt huvud.
Men det slutar inte!

Som vuxen försvinner lite av intensiteten, det är sant, kanske framförallt för att man slutar inbilla sig att allt är unikt - man upplever en sak och tror att det är helt i särklass speciellt och sen när man upplever det igen ett år senare börjar man inse att det kanske inte var så. Man slutar också förhoppningsvis inbilla sig att man själv är så jävla unik (fast lite storhetsvansinne måste man väl ha kvar fortfarande?). Men det är fortfarande motstridiga känslor, berg&dalbanor och smådetaljer som får hjärtat att smälta. Jag har försökt skriva en känslodagbok för att se hur jag mår (inför eventuella framtida hormonpåverkande preparat), men det är helt omöjligt. Varje dag står det typ: "superdeppig. jätteglad."

Nu tror ni att jag lever värsta dramatiska livet. Men det är ju det som är det värsta - allt det här som gör mig superdeppig eller överlycklig är ju bara små små vardagsgrejer. Vi kan pröva, idag tillexempel:
Minus - jag har mensvärk för tredje dagen i rad, kallt ute, kallt inne (vilket får mig att tänka kallt i hjärta kallt i sinne (ni ser, det är så det går till)), jag har fortfarande inte fått besked från universitetet om vilka kurser jag antagits till, jag har sett färdigt alla bra avsnitt av Grey's anatomy och i Buffy har jag kommit fram till en av de allra sorgligaste delarna, Fredrik var morgontidig (och jag var det inte) så gröten var kall imorse, jag slog sönder tandborstglaset i miljoner splitterbitar, en kvinna har avrättats i Iran, jag har fortfarande inte läst nya sexualbrottsutredningen, jag saknar folk i andra länder, och jag orkar inte läsa i min EU-rättsbok.
Plus + RFSU:s sexualpamfletter, att åka till Haag och Jugoslavientribunalen (och kanske ICJ) på fredag, och därefter vidare till Antwerpen (som jag inte alls har lust med idag men tror det blir peppigare när mensvärken släpper), att köpa presenter till folk i andra länder, att Buffy fortfarande är världens bästa teveserie, dricka Darjeelingte, att få hyfsade poäng på monstertentorna, att rättsfallet som hette Church of Satan handlade om en sexklubb som försökte bli skattebefriade för att de påstod sig vara en religiös rörelse, och DO Katri Linnas debattinlägg om niqabförbud i svenska skolor (låt er inte luras av rubriken, det är journalisterna som försöker spetsa till alltihop).*

Eftersom jag nu är 25 borde jag vara ungefär så vuxen som jag är. Så jag antar att det är så här livet ser ut. Tråkigt och vardagslunkande men trots det känslostarkt. Det är nog överlag en positiv överraskning.

*På minussidan igen blir då FP:s reaktion på detta.

Kalla mig.

2010-12-01T01:33:00.004+01:00

En av de personer som verkligen borde tackas för vad de gjort för mänskligheten är Ottar. Herregud, om inte RFSU fanns, det går inte ens att föreställa sig hur vårt samhälle skulle se ut då.

Och titta bara vad de gör: Här försöker jag slänga ihop fittskolor, t.ex., och så finns de redan! Läs den här fantastiska pamfletten: Fittfakta. Den är grym. Där står allt det som jag sade, på ett mycket bättre sätt, plus tusen saker till. Och den förklarar slidkransen så att tillochmed jag som inte har nån fattar (den förklarar också att inte alla har nån, vilket kanske helt enkelt är det som förvirrat mig). Där finns också fina kuriosor och uttryck, som en genomgång av allt det som inte bara män har men som man oftast inte hör om (förhud, erektion, flensost, utlösning), upplysningen att slidväggen "svettas" när man lubbar, och rekommendationen för folk av alla de kön att ofta, helst dagligen, ge sig själv en orgasm (för att träna bäckenbottenmusklerna).

Deras material innefattar naturligtvis också Kukkunskap, praktikor för olika sexsorter (handböcker i sex!) och tusen andra saker: Kolla in sidan. Och kolla in alla deras andra sidor, som jag själv hänger på ganska ofta när jag tänker efter.

Jag kanske låter som ett pervo som läser och pratar så mycket om könsorgan och sex (och måste jag nödvändigtvis berätta om varje gång jag har mens?). Men hörni, sexualkunskap är inte ett ämne bara för högstadiet, det är inte bara KP och kondomer på bananer. Kropp&Knopp-frågorna fortsätter poppa upp även i vuxen ålder, eller hur? Och de spelar otroligt stor roll för de flesta, vilket blir ännu värre av att vi inte förväntas prata om dem, och egentligen inte förväntas ha några frågor alls eftersom vi ska vara experter på allt. Det är vi inte, det fanns massor vi inte fick lära oss, och hälften av det vi faktiskt fick lära oss har ju blåsts ur huvudet för länge sedan.

Men tänk vad mycket enklare livet vore om vi faktiskt inte blev så himla nervösa av allt som har med sexuallivet eller kön att göra. Och tänk vad konstigt det är att så många av de upplevelser som är grundläggande för oss människor, som förenar oss och som är "naturliga" delar av livet, är de som är allra mest främmande för oss att prata om, tänka på eller föreställa oss innan de inträffar. Döden. Våra kroppar. Barnafödsel. Sexualitet. Sånt tänker jag på och eftersom jag har en "anfall är bästa försvar"-approach till sådana här saker så har jag valt att ha en alldeles supernördig fascination för all information som har med reproduktion och sexualitet att göra. För att inte tala om min ytterst politiska övertygelse om att sådana här kunskaper ger mig större makt över min egen självbild och motverkar floskler och könsstereotyper.
Så kalla mig pervo men gå för guds skull in på RFSU:s hemsida - det finns en chans att du också blir alldeles förstummad av hur häftig din kropp är.

Så, idag vill jag alltså rikta ett särskilt mycket varmt rungande tack till Elise Ottesen-Jensen, du fantastiska kvinna som inledde en kriminell karriär och förändrade hela samhället. Jag hoppas att du känner det, vart ditt efterliv än har fört dig.*

*Jag föreställer mig en slags rosa himmel där du sitter på en puffkudde med en guldtelefon bredvid dig (av nån anledning) och äter nougat och känner dig jävligt självgod. Det är du värd.

My darling sambo.

2010-11-30T11:01:00.006+01:00

Jag har bott i korridorer länge länge, men jag har aldrig i vuxen ålder bott ihop med någon på det sättet att man delar hushållskassa, matlagning och allt sånt. Det är ju hur bra som helst! Det här är en perk med samboliv som jag egentligen aldrig har tänkt på innan. Man slipper laga mat varje dag, man kan komma upp på morgonen och någon annan har kokat gröt och kaffe, man har alltid sällskap om man vill. Jepp, helt klart fördelar. Inte för att jag inte fantiserar om att vara själv en enda dag, kunna gå omkring naken och sura hur mycket jag vill utan att behöva prata med folk (inte för att jag någonsin går omkring naken när jag är själv, men jag skulle vilja kunna göra det om jag ville). Fast det här fantiserar jag ju om hemma i Uppsalakorridoren också.

För ganska länge sedan kom Fredrik hem från ikea med presenter till mig, inkluderande ett par filttofflor, en blomkruka med bruna hjärtan på och en australisk ökenväxt att ha i krukan (den dog naturligtvis ganska omgående) i syfte att få mig att, citat, "skriva något snällt om mig på din blogg någon gång."
Nu gjorde jag ju inte det ändå. För hur hade det sett ut, i framtiden när jag sitter bakom ett schmancy myndighetsskrivbord så kommer någon och har bevis på att jag är mutbar. Hade ju aldrig gått. Men nu har väl tillräckligt lång tid gått för att jag ska kunna säga att Fredrik är typ världens bästa kombo.

Han lagar konstig mat som alltid blir väldigt god, han tål att jag bitchar när jag har dåligt morgonhumör, vi har samma dåliga humor, och han är lika fast besluten att lyckas koka god glögg som jag. Igår kändes det nästan läskigt, Fredrik visste att jag hade pms fastän jag inte själv visste det. Jag trodde jag var trött efter familjehelg, och förkyld och allmänt vinterdeppig, och hade Muminlängtan och svensk jul-längtan och kände mig queesy osv osv. Men Fredrik kom hem från den ekologiska matbutiken med bra, ickesött te (till skillnad från typ alla sorter man kan köpa i de vanliga affärerna och som är supersliskiga) och BROWNIES. Jag kokade mitt te, tog första tuggan av min brownie och ville typ dö för att det var så otroligt gott och så otroligt vad jag behövde just då. I den sekunden insåg jag att det var pms jag hade. Och enda botemedlet mot pms är ju som alla vet chokladkaka. Så alltså, F är en sån person som vet vad man behöver när man inte själv gör det. Det är lite läskigt men sjukt praktiskt.

Igår snöade det sagosnö, såna där stora flingor som singlar ner mot marken, och imorse visade det sig att snön faktiskt ligger kvar. (Fast jag vet, det här rör sig om kanske två centimeter och hemma har ni... två decimeter? Och, vill jag tillägga, vi har snö men vi har också gröna löv på träden. Jepp.) Det är ruskigt kallt i vår lägenhet och jag knarkar ibuprofen som ser ut som (och smakar som) godis:

Men jag har gott te, och till min kurs i mänskliga rättigheter får jag läsa rättsfall med så roliga namn som "Church of Satan" och "The Antroposofic* General Practitioner", och om slöjförbudet på turkiska universitet. Sånt kan man ju inte låta bli att bli lite glad av.

*Eller var det "apostrofisk"...?

Sinterklaas en Zwarte Piet.

2010-11-29T12:36:00.009+01:00

Jag lovade ju att berätta om Zwarte Piet för er. Men då måste jag först berätta lite om Sinterklaas.

I Nederländerna firar man inte jul. Eller man firar väl jul men det ska inte vara en så stor grej. Man kanske har en julgran, träffas och äter middag med familjen, läser lite ur bibeln eller vad man nu gör. Men man ska inte få julklappar, och det ska egentligen inte vara några julprydnader (fast det är det ändå) före Sinterklaas, som är den stora grejen. På senare tid har det här med julfirande smugit sig in i de holländska hemmen också. Jag har förstått det som att holländarna ser på jul lite som vi svenskar ser på Halloween - som en amerikaniserad version av deras egen högtid som tyvärr håller på att slå ut deras inhemska traditioner.

Så, istället för jul firar man alltså Sinterklaasavond, som infaller den 5e december. Enligt mina holländska källor lottar man då ut någon att ge en riktigt fin present till, tillsammans med något man har gjort själv (t.ex. att man målar en bild eller snickrar något, men det kan också vara att bara slå in presenten fint) och ett riktigt långt rim om den personens liv, lite som en roast. De andra i gruppen (familjen eller vännerna eller vad det är) får mindre presenter, som inte är lika utstuderade.

Sinterklaas är alltså den holländska förlagan till vår jultomte (vilket väl hörs på namnet, Sinterklaas - Santa Claus) och är baserad på helgonet Sankt Nikolaus, Amsterdams och barnens skyddshelgon. Det är en turkisk biskop eller något sådant, som enligt traditionen bor i Spanien. I november kommer han till Nederländerna på en ångbåt, och rider sedan in i alla städer på en flygande häst (eller på en brandbil, om hästar inte finns att tillgå). Såhär ser han ut:

Jag vet inte riktigt vad han pysslar med under tiden mellan dess att han kommer till stan och fram till Sinterklaasavond, men han tycker väl det är skönt att vara ute i god tid. Han kanske turistar runt i Holland. Eller testar sig igenom alla olika ölsorter på Döda Hunden. Samma dag som Sinterklaas kommer till stan lägger alla barn iallafall halm eller morötter i sina (trä)skor, till hästen, och ställer dem vid öppna spisen (eller elementet...), och på morgonen när de vaknar har de fått en liten present i skorna. Väldigt gulligt.

Nu kommer vi till den mindre gulliga delen. Sinterklaas har en eller flera små medhjälpare, typ som våra tomtenissar. De heter Zwarte Piet (Svarte Petter), och de får Tintin i Kongo att verka hur politiskt korrekt som helst. Förra veckan bestämde jag mig för att fota alla otroligt rasistiska framställningar av Zwarte Piet jag kunde hitta, men det går faktiskt inte. Det är alldeles alldeles för många. Plus att jag fortfarande inte har hittat min mobil-till-dator-sladd, så jag har snott lite bilder från internet istället:

Såhär ser de alltså ut. Om barnen är stygga stoppar Zwarte Piet dem i en säck och tar dem med sig tillbaka till Spanien. Men annars är hans uppgift mest att dansa omkring, spela trummor och slänga godis och peppernoten (en mindre god version av pepparkakor) omkring sig.
I vårt nutida PK-samhälle heter det att Zwarte Piet är svart av sot för att han klättrar omkring i skorstenarna hela dagarna. Men jag vet inte vem de tror att de lurar. Enligt Wikipedia sade legenden från början att Zwarte Piet var "orientaler" (Sinterklaas är ju från Turkiet), och att de blev omvandlade till små negerpojkar i en inflytelserik saga från 1800-talet (det var även där som ångbåten introducerades).

Med tanke på att Nederländerna är en forna kolonialmakt skulle man tro att de borde ha lite mer dåligt samvete över att ha sådana här bilder av negrer i vartenda gathörn. Kanske vilja omforma sina svartepettrar lite. Kanske inte framställa dem som gubbar med skokräm i ansiktet, ring i örat, världens största röda munnar, omkringskuttande och spelande på trummor. Kanske.
Men icke så. Holland omfamnar den här traditionen utan några skrupler. De vägrar att prata om de rasistiska undertonerna (och övertonerna, och alla toner däremellan). Det är helt enkelt såhär det ska vara, punkt slut. Det vore nästan befriande om det inte var så otroligt förfärande.

On my way back home.

2010-11-22T20:53:00.002+01:00

Ah, äntligen hemma. Jag har aldrig flugit själv innan (tilläggas bör kanske att jag har suttit i ett flygplan kanske tio gånger totalt, så inte så konstigt som det kanske verkar). Det känns rätt så trist alltså, självflygandet. Fast jag trotsade min åksjuka och läste Alakoskis senaste bok - samhällsångest istället för flygplanskraschångest tar man ju alla gånger.

Nu känns det som att klockan är tolv fastän hon bara är åtta, och som att jag har sprungit en halvmara fastän jag bara har gjort en två timmars flygresa. Det kan vara en förkylning på g. Det kan vara en ny variant på tentabaksmällan, liksom att man laddar för nåt i tusen år och sen är det över på två sekunder och inget mer att tagga inför. Det kan också vara kärleksbaksmällan, gånger tio eftersom det den här gången inte bara handlar om Muminromantik utan dessutom om familj, bästisar, djur, glögg, snö, socialistisk propaganda, Harry Potter-filmer, att kunna vara jovialisk mot busschaufförer och andra främlingar, att kunna tjuvlyssna på vad folk säger, spyor i tunnelbanan och allt annat man knappt visste hur mycket man saknade...

Två minuter efter att jag stigit av planet slog lukten av friterad mat emot mig. Två minuter efter att jag klev av tåget i Utrecht slog lukten av braja nästan ner mig (insåg hur mycket jag har vant mig vid den medan jag har bott här - förra veckan tycke jag inte att den var såhär himla äcklig). Två minuter efter att jag gått ut från stationen blev jag utskälld av en holländsk cyklist för att jag hade dristat mig att korsa gatan vid ett övergångsställe och därmed tvingat honom att sakta ner sin halsbrytande fart lite, lite grann. Och två sekunder därefter såg jag veckans första Zwarte Piet, som nog faktiskt var den mest rasistiska jag sett hittills.*
Skönt att vara hemma!

*Jag ska berätta om Zwarte Piet snart, lovar!

Sex and violence.

2010-11-15T13:20:00.005+01:00

Okej, så bättre sent än aldrig. Det här inlägget handlar om ett fall av "sexuell misshandel" och om en debattartikel av Katarina Wennstam. Du behöver nog läsa artikeln för att fatta mitt inlägg. Du måste inte läsa domen, men om du vill så kan du göra det här. I korthet handlar det om en man som mött en tjej på ca 17 år via en BDSM-sajt på internet, spelat ett BDSM-rollspel med henne och sedan blivit åtalad för grov misshandel. Tjejen var inte delaktig under rättegången. Mannen visade upp bevis för att hon faktiskt inte ville vara delaktig, dvs att åklagaren drivit det här fallet själv utan samtycke från målsägare, men jag tänker inte spekulera i det för jag känner henne inte och vet inte tillräckligt om det.

En sak som får mig att må jättedåligt är när feminister jag verkligen beundrar gör bort sig. Det faktum att jag tycker att det är så otroligt jobbigt är faktiskt ganska sajko i sig för jag tror att det har en hel del att göra med det här att en feminist (/kvinna) måste representera alla feminister (/kvinnor) i hela världen och att så fort någon feminist (/kvinna) gör fel så ger det frikort för alla mansgrisar att hoppa på feminismen (/kvinnligheten) som sådan. Alltså ungefär samma sak som jag skrev om angående pms.
Men icke desto mindre. Därför vill jag börja med att säga att jag tycker att Wennstams böcker "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" är viktiga, smarta och extremt bra inlägg i våldtäktsdebatten, och de kommer förmodligen att fortsätta vara det fram till dess att synen på våldtäkt förändras (dvs om tusen miljoner år). Katarina Wennstam rockar. Vanligtvis. Inte den här gången dock.

Först måste vi nog klargöra några saker:
Målsägaren och den tilltalade hade aldrig någon form av samlag. Det här fallet handlar alltså inte om våldtäkt. Det handlar om misshandel. Sexuellt våld i praktiken, men juridisk sett finns det ingen särskild kategori för det. Gärningen misshandel delas upp i tre kategorier: ringa, normal eller grov. Det försöker man göra objektivt, genom att jämföra hur många slag som utdelas, om offret har fått men, sår eller blåmärken, eller om misshandeln har varit särskilt rå eller hänsynslös.
Det är allmänt accepterat att vissa typer av brott är ansvarsbefriade om de sker med samtycke. Andra brott är det inte - mord t.ex, eller brott som skadar andra än den som samtyckt. Men misshandel kan ske med samtycke, upp till en viss gräns. Problemet är att veta vart den gränsen går. Den här snubben i Tyskland eller var det var, som med en annan mans samtycke skar av hans penis och sedan mördade honom. Han dömdes naturligtvis för mord, men även om han inte dödat den andra mannen kan vi nog lugnt utgå från att handlingen att skära av en annan mans penis är att gå för långt. Där kan man inte ansvarsbefrias oavsett samtycke.
Om jag minns min straffrättsbok rätt så går gränsen för giltigt samtycke någonstans vid gränsen till grov misshandel, men det är som sagt inte fastställt.

Katarina Wennstam gör fyra misstag när hon pratar om det här målet. För det första säger hon att domen visar på att en kvinna som ger sig in i en sexlek inte har rätt att ta tillbaka sitt samtycke. Men i det här fallet hade tjejen inte tagit tillbaka sitt samtycke. Åklagaren och målsägarbiträdet ifrågasatte överhuvudtaget inte den tilltalades skildring av hur samtycket gavs, hur de kom överens om stoppord som tjejen aldrig använde, hur hon kunnat gå därifrån när hon än velat, hur de gått ur sina roller och umgåtts som vanligt långa stunder i taget. De påstår inte att hon tog tillbaka sitt samtycke, de påstår inte att hon sade nej eller ändrade sig. Alltså stämmer "stureplansteorin" inte in på det här fallet.

För det andra verkar det som att Wennstam utgår ifrån att samtycke till en sak nödvändigtvis måste innebära samtycke till allt, hon skriver t.ex:

"Försök se en fotbollssupporter placerad i en hundbur, piskad med rotting och med klämmor hängande från pungen. Men vadå? Han gillar ju smärta. Han är ju inne på det här med våld. Han tycker om hårda tag.
Eller om vi hittar en ligamedlem söndersparkad till oigenkännlighet på en bakgata. Han ville slåss, hade bestämt träff. Han hade bara inte räknat med att hamna själv, få bakhuvudet inslaget med ett baseballträ och bröstkorgen sönderstampad. Får han ändå skylla sig själv? Har han gett sitt medgivande jag såg att han hade en svartgul halsduk när han gick in på en bar full med Djurgårdare."

Generellt sett ligger ofta det sexuella ansvaret på kvinnor, och generellt sett gäller regeln "du sa ju ja så du får skylla dig själv", det håller jag med om. Men i det här fallet skjuter Wennstam bredvid mål. Fallet gäller vart gränsen går för giltigt samtycke till misshandel. Om en person samtycker till en sak och sedan utsätts för en helt annan så är det inte en gärning som företagits med samtycke. Om jag ger dig tillåtelse att örfila mig och du boxar mig i magen så har jag inte samtyckt till det. Om vi går en boxningsmatch och du biter av mig örat har jag inte samtyckt till det. Och om jag är fotbollshuligan så samtycker jag inte till att bli inlåst i en hundbur, det behöver väl knappast påpekas. (För övrigt säger domen ingenting alls om att någon bur skulle ha varit inblandad, men jag vet inte.)

För det tredje tycker jag att det är mycket olyckligt hur Wennstam spelar på fördomar (eller visar upp sina egna fördomar) om både BDSM och självskadebeteende. Flera gånger beskriver Wennstam den tilltalade som "uppenbart störd", och uttrycker implicit att om man dras till spanking, bröstvårteklämmor eller maktrollspel så är man automatiskt psykiskt störd. BDSM är ett samlingsbegrepp för sexuella uttryck som innefattar bondage (att hålla eller binda fast någon), dominans och underkastelse (rollspel), och sadomasochism (att tillfoga eller tillfogas smärta). Sadomasochism är en psykisk diagnos som finns med i DSM-IV. Men fram till förra året fanns även transvestism och fetischism med på denna lista. Transsexualism står fortfarande medtaget. Skulle vi klassa transvestiter, fetischister och transsexuella som uppenbart störda? Naturligtvis inte! Alla dras naturligtvis inte till BDSM men de som gör det är inte automatiskt psykiskt störda. Så länge ett sexuellt möte är frivilligt och ingås av vuxna människor bör man inte döma ut det bara för att man inte kan relatera till vad andra upplever som njutningsfullt.

Vilket leder oss till det fjärde problemet - Wennstam och åklagaren vill frånta den här tjejen möjligheten att lämna sitt samtycke. Fram till en viss gräns är åklagarens resonemang vettigt - hon vill pröva var gränsen för giltigt samtycke till misshandel går. Det här är som sagt oklart i rättspraxis och intressant ur en juridisk synvinkel. En delfråga i detta är hur pass allvarlig misshandeln var - åklagaren ville att det skulle klassas som grov misshandel, tingsrätten ansåg att den var av normalgraden. Hade det klassats som grov misshandel hade det kanske (förmodligen) lett till ett annat resultat.
Den andra delen rör ifall tjejen var kapabel att ge samtycke. Här kan förstås hennes unga ålder spela in. Vad både Wennstam och åklagaren verkar fokusera mest på är dock det faktum att tjejen hade ärr på armarna, som hon fått när hon tillfogat sig själv skador fyra år tidigare. (Det här var något som den tilltalade och målsägaren hade talat om och hon hade försäkrat att självskadebeteendet var över.) Man använder hennes tidigare sjukdom som ett bevis för att hon inte kunde fatta egna beslut. Foton på tjejens armar visades upp som bevis i tingsrätten.

Har ni läst Maria Svelands Bitterfittan? (Om inte, så gå och gör det nu.) Där beskrivs något som Sveland kallar för "frivilliga våldtäkter" - att (unga) tjejer ofta har sex trots att de inte vill, trots att de ångrat sig, eller trots att det gör ont, just pga det jag nämnde ovan - att kvinnan har ansvaret för sex, att har man sagt ja får man inte säga nej och för att inte göra partnern sur eller ledsen osv. Det här är, tror jag, väldigt väldigt vanligt, och det är väldigt väldigt hemskt att det är så. Men det innebär inte att dessa samlag är reella våldtäkter.
Jag tror också absolut att jättemånga självdestruktiva personer använder sex överhuvudtaget, inklusive BDSM, som metoder för att skada sig själva. Det här är också väldigt väldigt hemskt. Det innebär dock inte heller att det är fråga om våldtäkter.
Frågan om tjejen fortfarande var självdestruktiv eller inte går inte att svara på. Hon hade iallafall slutat skära sig vid tidpunkten. Men hon hade ärr på armarna som gjorde det uppenbart för alla att hon en gång varit självskadare. Detta innebär att hon fyra år senare döms ut som totalt viljelös och inte vet vad hon själv vill eller tycker om, eftersom hon en gång för alla är brännmärkt som sajko. Tänk dig att alla personer som någon gång mått dåligt skulle fråntas sin kapacitet att fatta egna beslut? Det blir inte så många kvar då, eller hur? Om den här tjejen hade tagit ut sin ångest med någon annan metod så hade hon garanterat inte blivit sedd på det här sättet. Att någon har varit självskadare innebär inte att personen är ett ynkligt offer för all framtid.

Jag tar inte ställning i själva sakfrågan, dvs huruvida det var grov misshandel eller inte, eller om det rörde sig om utnyttjande av en person som inte var kapabel att lämna sitt samtycke. Men det gör inte Wennstam heller.
Domen ska överklagas till hovrätten, det ska bli intressant att se vad de säger.
En annan intressant diskussion av domen är denna intervju med RFSU:s "expert" på BDSM som blev kallad som vittne till rättegången. Han säger t.ex:

"Domen blev friande, vilket utifrån hur åklagaren drev målet var det enda rimliga. Före rättegången var jag orolig för att en friande dom skulle kunna inkräkta på masochisters rätt att säga nej och stopp. Dock drev åklagaren linjen att den åtalade inte hade gått över tjejens gränser men att hennes gränser bör diskvalificeras."

I speak because I can.

2010-11-15T11:24:00.004+01:00

Jag skulle kunna skriva om Den Stora Nyheten men jag törs inte, jag är inte medlem i socialdemokraterna, jag vet inte vad som är bäst för dom. Jag hoppas att det inte blir Östros, mest för att han är en så jobbig person och vi har väl haft nog av vänsterledare som ger en rysningar så fort de öppnar munnen, eller? Jag vet att det är orättvist, men tro mig, media kommer också vara orättvist. Och uppenbarligen hakar socialdemokraterna själva på media och rackar ner på sin partiledare och driver dem (henne) att hoppa av, så ja, ta inte Östros. Även om han är man och därmed får det lättare. Vad fan, ta en pappdocka av Wallström och sätt i riksdagen. Det är ju det folk vill ha. En symbol som aldrig uttalar sig.

Jamen titta där, nu skrev jag om det fastän jag inte hade tänk skriva om det. Då kanske jag kan skjuta på att skriva om det jag tänkt att skriva om? Nej, det kan jag inte för jag har skjutit på det så länge och det håller mig vaken om nätterna, så jag måste. Men det blir nog i nästa inlägg för jag är rädd att det kommer bli lååångt.

Upptdatering: Jag tror att Linus Fremin kan ha rätt. Lena Sommestad kan vara kvinnan för jobbet. Har inte gjort nån misslyckad skuggbudget (som Östros). Har inte skrivit artiklar om butlers i tunnelbanan (som Jämtin och Batljan). Är hyfsat oklanderlig, smart, kvinna, ekonomiprofessor, feminist, miljöengagerad. Ja, why the hell not? Kanske för att hon är just smart, kvinna, feminist och miljöengagerad. Jaja.

Don't think twice it's alright.

2010-11-12T13:29:00.002+01:00

Woho! Allt klart, folkrätt check, rättighetspolitik check, dags för EU-rätt och rättighetsjuridik. Plingelingeling.

Och det visade sig att man faktiskt fick leka med frågan om humanitär intervention är lagligt på tentan. Kanske inte på det sättet jag gjorde men ändå. Mitt svar: Enligt fin och färsk sedvanerätt bestämmer vi att om säkerhetsrådet ger klartecken så är det grönt med humanitär intervention, och om staterna gör det utan säkerhetsrådet är det egentligen inte lagligt men pga omständigheterna så blir staten som gör det ansvarsbefriad. Det låter väldigt rimligt tycker jag, men eftersom jag hittade på det där och då och inte hade stöd av någon folkrättslig husgud får vi väl se vad dom tycker.
Men seriöst, är inte det här en ganska smidig tolkning? Varför kan inte bara jag få bestämma, vad mycket enklare det skulle vara då.

Så iallafall, check check plingpling. Dags för helg, med allt det där jag nämnde innan.

På helgerna har man tid med hobbies,


man behöver inte bry sig om att se smart ut

och man har tid att gå på rosa prinsesskaféer och äta tårta

eller leka med modellera.

Have love will travel.

2010-11-11T19:38:00.000+01:00

Imorgon är sista tentan för veckan. Jag har försökt trycka in så mycket texter om terroristanfall och preventivt självförsvar som möjligt i min arma skalle idag, oklart hur bra det fungerade. Jag känner mig mest skeptisk.
Harris försökte t.ex. smälla i mig att begreppet självförsvar har ändrats efter den 11/9 till att betyda ungefär det Bush ville att det skulle betyda, eftersom säkerhetsrådet hejade på och inga andra stater protesterade när Afghanistan anfölls, och dessutom att frågan om humanitära militära interventioner fortfarande är no-no och mycket mer kontroversiell än det förstnämnda. Jag tror personligen att det bara är bull, men vad vet väl en stackars student som jag. Jag tror att elfte september var ett väldigt speciellt fall som tog alla på sängen och att även om säkerhetspolitiken och inställningen till terrorism har ändrats så skulle USA inte komma undan med att göra samma sak en gång till. Vilket de ju inte heller gjorde i Irak. Och jag tror att det internationella samhället helt klart är på väg mot en mycket mer vänlig inställning till humanitär intervention, vilket t.ex. bevisas av AU:s stadga och av inställningen till Afghanistaninsatsen idag.
Men efter input från Fredrik insåg jag en annan skillnad mellan mig och Harris (förutom att jag är en liten sketen student och han är en folkrättslig husgud). Jag är svensk och han är britt. Och vi har nog exakt de perspektiven som anstår våra nationaliteter.

Sånt här får man däremot inte leka med på tentor, så jag vet inte. Vi får se hur det går. Min hjärna har tagit lite semester i förskott. Betygshets ligger inte för mig längre, man mår ju inte bra av sånt. Det här året har jag helt gått över till att bara värdera vad jag lär mig, vilken nytta jag kommer ha av det i framtiden och hur intressant jag tycker att det är. Inte vilket betyg jag får. Sitta ting kan väl vemsomhelst göra, men det är inte alla som har vänner och släktingar som talar om för dom att dom är helt briljanta och kan göra vad de vill varje gång dom pratar med varann. Det har jag! Hm, kanske därför jag har blivit så mycket slappare...

Hjärnsemester = Eddie Izzard (vid närmare eftertanke kanske det är han som är världens bästa komiker), mina favorit-flashspel, äta surdegsbröd, dricka belgisk öl (igår, inte ikväll! Är inte hur slapp som helst) och att sitta och stirra ut på stormblåsten och ösregnet och trivas med livet. Jag gillar hjärnsemester.

Jag skulle rest den här helgen, plan A Frankrike, plan B Belgien. Nu verkar det som att det inte blir av. Men det gör ingenting, det blir första helgen på väldigt länge som jag verkligen inte har en enda sak jag måste göra, person jag måste träffa, tegelsten jag borde läsa. Jag kommer kunna gå på museum, hänga med hollandsbor jag inte hunnit träffa på evigheter, läsa bok om att vara vit i ett rasistiskt samhälle, dricka varm choklad, barhoppa och fantisera om hur himla mysigt det blir att komma hem nästa vecka. Det blir nog en fin helg. Såhär ungefär:

Mitt rum.

Min trädgård.

Hai!

Min stad.

Cheat.

2010-11-11T01:05:00.002+01:00

Hahaha! Ni vet moderaterna mot jantelagen? De har blivit anmälda för upphovsrättsintrång eftersom de har stulit stora delar av sin motion från Wikipedia! Där hör ni kids, nu är det äntligen fastställt - Wikipedia är en rättskälla!
Det får också min kommentar om Östrans citat av motionen som "fakta" att anta en helt ny dimension (även om det som störde mig inte var att de stulit material utan snarare att de använde normativa uttalanden i en faktaruta).

Alltså. När jag läste motionen tyckte jag att det var väldigt märkligt att den var full av hyperlänkar. Men å andra sidan tyckte jag ju att i stort sett allting var märkligt med den motionen. Och jag har blivit lite skadad av att läsa t.ex. DN.se som irriterande nog är full av sånt skit. Och alla såna länkar (på DN.se) leder alltid direkt till Wikipedia. (Jag tror det ska få dem att se smarta och interaktiva ut men resultatet är bara kladdigt och får en att känna sig idiotförklarad eftersom man antas behöva en lexikonhänvisning för vartannat ord man läser.) Så jag tänkte att de här M-kidsen vill väl känna sig hippa, down with it osv, de har nog anammat den här charmiga lilla seden.

Icke! De copypastade texten från Wikipedia. Hahahahaha!

Nu är det visst ingen nyhet att politiker copypastar. Från internet. Från LO. Från intresseorganisationer och lobbygrupper. Utan att ange källa. Undersökningen länkad till ovan gjordes av SVT 2006, kittlande nog genom att använda Urkund, fusksystemet som många universitetsstudenter med mig känner igen.
Alltså. Åsikter kommer från många ställen. Det är inget dåligt i sig. Information kommer också från många ställen. Men för guds skull gott folk, formulera egna meningar, hitta objektiva källor och ange dem korrekt. Hur svårt är det på en skala?
En motion som redan är ett sådant hopplock och i sådan avsaknad av information som vårt kära jantelagslagförslag var helt klart i stort behov av upputsning. Men det är klart, hade ledamöterna funderat lite mer över det hela kanske de hade kommit på bättre tankar och inte lämnat in den.
Vill ni snacka slöseri med skattemedel, kan vi inte lämna sjukfuskarna* i fred ett tag och istället prata lite om riksdagsledamöter som inte har bättre saker för sig att göra än att lämna in copypastade skitmotioner som tär på hela riksdagens tid och resurser?

Politikerförakt. Det är nog helt klart en bra idé.

*Dagens tips: Varsågod, bra artikel om sjukfusk och skattefiffel.

Håll ihop.

2010-11-08T23:15:00.012+01:00

PS till transskolan:
Om du vill ha kontakt med folk som jobbar med transfrågor finns det ett helt gäng, men här är några förslag på organisationer du kan börja med.

KIM (Kön Identitet Mångfald) är en förening som arbetar för och utifrån alla transidentiteter/-uttryck, och fokuserar på vård, juridik och politik.

RFSL-transgrupper är mötesplatser för transpersoner och fundersamma, de anordnar fikor där man kan utbyta erfarenheter och lära sig mer om sig själv och andra. Kolla upp om det finns i närheten av dig, här är två i närheten av mig (eller ja, när jag är i Sverige):
Uppsala transgrupp
RFSL Sthlm:s Transit (för personer mellan 15 och 25 år)

Specifikt för transvestiter (och lite för andra också)
FPES

Specifikt för transsexuella/könsutredningar
Patientföreningen Benjamin

Specifikt för intersexuella
INIS – stödföreningen för intersexuella i Sverige

Specifikt om diskriminering
Diskrimineringsombudsmannen tar emot anmälningar om diskriminering, naturligtvis, men arbetar också förebyggande med information och kampanjer (det är egentligen ganska modigt av dom, myndigheter jobbar inte särskilt ofta med lobbying). De har en rätt fin sida, med särskild fokus på information om hur du kan undvika att diskriminera personer av vilket skäl det än vara månde. Där finns också grundläggande information om de olika diskrimineringsgrunderna.
Antidiskrimineringsbyråer är ideella organisationer som arbetar både med specifika fall av diskriminering och med information och utbildning. Medan DO som myndighet omfattas av offentlighetsprincipen, och alltså måste ge ut information om anmälningar osv, har antidiskrimineringsbyråerna sekretess och håller all information de får in hemlig.

För ännu fler tips, kolla RFSL:s lista. Nu när jag tänker efter vet jag inte varför jag inte bara gav er den här länken till att börja med. Men iallafall.

Transformer.

2010-11-08T22:52:00.009+01:00

Dags för sista translektionen. Jag vet, hemskt! Jag kommer sakna att skriva om det (men inte så mycket att försöka hitta transiga låtar att använda som rubriker) och jag vet att ni kommer sakna att läsa om det också. Så njut ordentligt av det här:

Lindas transskola, del 9
Transpolitik

Nu har vi pratat lite om diskriminering ur transperspektiv. Här är några fler lagstiftnings- eller samhällsområden där transfrågor behöver lyftas:

Motverka osynliggörandet av transpersoner, vilket inkluderar att inom transgruppen synliggöra andra transidentiteter än de mest kända. På t.ex. RFSL Ungdoms webbsida Transformering berättar flera personer att de kallar sig för transsexuella trots att det inte egentligen stämmer överens med hur de upplever sig själva, därför att det är det enda som folk verkar förstå vad det är.

Även i vården och juridiken bortses från andra grupper än transsexuella. Könsutredningar är idag endast till för transsexuella. Även andra transpersoner kan behöva stöd för att bearbeta sitt mentala kön och utveckla sitt sociala kön, t.ex. med hjälpmedel. En del transpersoner vill också genomföra vissa medicinska förändringar, t.ex. hormonbehandling eller kirurgi, utan att göra en fullständig könskorrigering. Dessa personer måste för att få ta del av landstingsvården låtsas att de är transsexuella. Alternativet är att gå till privata dyra kliniker. Socialstyrelsen har föreslagit att även personer med "ospecificerad könsidentitetsstörning" (dvs transpersoner som inte är transsexuella) ska erbjudas medicinsk behandling.

Det finns vissa möjligheter för transsexuella att få hjälpmedel för att kunna passera (= uppfattas som sitt mentala kön av omgivningen), t.ex. proteser, binders (bröstlindor) osv. Men det verkar vara väldigt begränsat och ges dessutom bara till just transsexuella som genomgår en könsutredning. Möjligheterna att förskriva fler hjälpmedel till fler personer borde öka.

Könsutredningar bör bli mer individanpassade, något som också föreslås av Socialstyrelsen. Idag finns t.ex. ett standardkrav att en transsexuell måste ha en ”real life period”, dvs öppet uppträda i det önskade könet en viss period, innan könskorrigerande åtgärder överhuvudtaget vidtas. För många transsexuella innebär detta ett stort problem – det kan vara svårt för många att passera som önskat kön utan att först ha fått t.ex. hormonbehandling, och risken för trakasserier och våld ökar markant.
Av de personliga berättelserna på Transformering framgår att långa väntetider ibland förklaras med att det är för att ge patienten en betänketid. Frågan är om detta stämmer, och om det i så fall är ett vettigt standardkrav. Dessa påståenden har inte behandlats i Socialstyrelsens utredning. Men där kritiseras i alla fall det faktum att väntetiderna varierar stort från landsting till landsting.

För att kunna byta juridiskt kön krävs idag i lag att man är ogift och steriliserad. Seriöst! Det är kvarlevorna efter någon slags 70-tals-moralpanik om att ett barn inte kan ha två mammor och så vidare. Vilket förstår är helt värdelöst i dagens samhälle, med könsneutrala äktenskap och allt (fast det tycker förstås inte Kristdemokraterna, och ska vi sätta en femhundring på att Sverigedemokraterna håller med dem?). Det har dessbättre uppmärksammats allt mer det här året. Socialstyrelsen har också föreslagit att dessa krav tas bort.

Inför ett tredje kön. (Minst.) Personer som inte kan eller vill identifiera sig med vare sig könet man eller könet kvinna bör få använda ett ickespecificerat kön.

Motverka onödig könsuppdelning i t.ex. toaletter och omklädningsrum. Ev. kan man införa t.ex. omklädningsrum för ickespecificerade kön.

Så, here endeth the lessons. Grattis, du har nu grundläggande transkunskaper. Gå ut i världen, använd dem efter bästa förmåga, live long and prosper. Du kan skriva ut det här inlägget som examensbevis.
Det är inte helt otroligt att jag framöver kommer att ha mer att säga, för det bästa med att lära sig grejer är ju förstås att det aldrig tar slut. Så vi får se. Men lektion 10 och uppåt får väl bli en fördjupningskurs.

Hope in the air.

2010-11-08T16:19:00.006+01:00

Månadens besatthet, utöver att plugga inför veckans tentor (notera plural), se om alla avsnitt av Grey's anatomy och planera in alldeles för mycket Sverigeaktiviteter för den ynka vecka jag ska vara hemma, är att lösa griddlers (i brist på Svenskans söndagskryss) och lyssna på singersongwriters.
Ani Difranco och jag har en fin återförening, men det finns väl gränser för hur mycket man kan lyssna på henne (man blir lite tokig på all nittiotals"funk" efter ett tag), så vilken tur att Laura Marling finns också. Jag gjorde ganska många tappra försök med hennes första skiva, men gillade egentligen bara en låt (Tap at my window) sådär riktigt mycket. Hennes andra skiva däremot, ojojoj vad jag gillar den. Här, Laura Marling – I Speak Because I Can. Testa.

Klassisk tentaknasighet: att bli besatt av hobbies - jag drömmer till och med om Christina Yang, griddlerpussel och gitarrer. Det sista kan ha att göra med att min rumsgranne spelar hur mycket på sin gitarr som helst, vilket driver mig tokig, för han spelar samma slinga om och om och om igen. Vi snackar timmar. Och dagar. Och jag blir både irriterad och extremt avundsjuk. Så fort mitt finger blir bra ska jag be att få låna den (och sen gömma den för honom).

En annan klassisk tentaknasighet: att störa sig på saker. Särskilt ljud. Familjen som bor vägg i vägg med oss driver mig också helt vansinnig. De skriker så mycket på varann att jag de första veckorna funderade på att ringa socialtjänsten för jag trodde de slog sina barn (seriöst). Sedan tänkte jag att ungarna hade ADHD. Fortfarande inte helt uteslutet, men å andra sidan vrålar de vuxna ungefär lika mycket, på barnen, på varann, åt släktingar på skype, så det är väl inte konstigt om ungarna tar efter. Så efter moget övervägande har jag kommit fram till att de bara är extreeeeeeeeeeeeemt högljudda. Morgon middag kväll natt. De skriker på varandra som om de hatar varandra. Även när de skrattar. Det är helt bisarrt.

Men på fredag är tentaknasigheterna slut och nästa onsdag åker jag hem till Sverige. Ja. Bra. Eyes on the price.

PS Dagens reklam: Jag har också lyssnat ganska mycket på diverse talangfulla vänner och släktingar, t.ex. min syster och gamla gymnasievänner.
Har stor musikabstinens. Har skrivit låtar utan att faktiskt kunna skriva låtar, eftersom jag inte har något instrument (eller tillräckligt gehör för att skriva låtar utan). Spela en massa piano och gitarr är en sån sak som jag planerar in för mitt Sverigebesök men som jag vet att jag inte kommer hinna.

Idiot.

2010-11-04T20:34:00.007+01:00

Och så det här med jantelagen som diskrimineringsgrund. Jag har liksom väntat in det här, för jag har tänkt att när min totala WTF har lagt sig skulle jag kunna säga något smart om det här. Men det kommer nog aldrig hända, jag är fortfarande i total chock (och skrattparoxysmer). Så vi kör ändå.

Fyra moderata riksdagspolitiker vill införa ett förbud mot att diskriminera p.g.a. jantelagen. Detta är helt sant, se motionen här. "Att söka medelmåttighet är i sig en dold diskriminering", säger en av dem, Anders Johansson, till tidningen Östran. (Fun fact: Östran har till denna artikel lagt till en liten "faktaruta om jantelagen", som består av direkta citat ur motionen. Hej källkritik!)

En annan, Finn Bengtsson, har gett en intervju i Sydsvenskan, där man kan läsa följande:

Hur ska det gå till rent praktiskt?
– Om en person söker en tjänst och får nej på grund av att den som bestämmer inte unnar personen jobbet så ska det gå att överklaga. Om det sedan går att bevisa att det är jantelagen som ligger bakom ska beslutet kunna upphävas.
Men är det i så fall inte snarare avundsjuka som ni vill lagstifta bort?
– Avundsjuka är en av komponenterna. Det här är ett synsätt som har sin ideologiska hemvist på vänstersidan, det är vanligare i socialistiska länder. Man kräver att alla ska få lika oavsett hur man presterar. Dessutom hämmar jantelagen tillväxten – många tappar sugen när de nedvärderas. Jag är en stor vän av den positiva feedback som finns i USA. Den typen av mentalitetsskifte skulle vårt samhälle behöva.
Ska det vara tillåtet att uppmuntra till jantelagstänkande?
– Yttrandefriheten ska finnas kvar. Man kunde ju förfäkta apartheid också en gång i tiden. Men jag tycker att det är hemskt tveksamt om ett sådant beteende ska förekomma i ett civiliserat samhälle. Om lagändringen skulle gå igenom skulle det bli tydligt att de som förespråkar jantelagen inte har följt den mentala förändring som resten av folket och politikerna har gått igenom.

Okej. Så om jag inte blir "unnad" ett jobb så ska jag kunna stämma någon. Hur skulle detta ens vara praktiskt möjligt att bevisa? Vidare vill Bengtsson importera den positiva mentaliteten i USA, samt mer eller mindre förbjuda folk från att uttrycka åsikten att alla borde "få lika oavsett hur man presterar" (eftersom det inte borde "förekomma i ett civiliserat samhälle"). Notera också jämförelsen med apartheid!

Det är faktiskt skrämmande. Jag kan förstå att diskriminering sticker i ögonen på folk, eller kanske det borde göra det - det är närmast ett slags negativ kvotering. Poängen med diskrimineringsförbuden är att du inte ska bli annorlunda behandlad, att du inte ska ses som en sämre tillgång eller bli utsatt för trakasserier bara för att du är kvinna eller man/av "utländsk härkomst"/HBT/ung eller gammal/funktionshindrad/religiös. Förbudet mot jantelagen verkar närmast vara ett försök att motverka det här - att återigen öka avståndet genom att krasst säga att vissa är BÄTTRE än andra och det ska de minsann inte behöva bli förtalade för.

Enligt motionen är det man vill införa istället för jantelagen en mentalitet motsvarande Gnosjöandan, och den anser man kan översättas till det här:

Du ska tro att du är enastående. Du är värd långt mer än du tror. Du kan lära dig det du vill och behöver. Du är bättre än många andra. Du vet mycket mer än många andra. Du har mycket att vara stolt över. Du duger bra som du är. Du ska inte be om ursäkt för dig själv. Du har någon som bryr sig om dig. Du har kunskaper att lära ut. Du levererar. Du gör någonting av dina idéer. Du har kul.

Ursäkta?

Du är bättre än många andra.

Du vet mycket mer än många andra.

Du har någon som bryr sig om dig. (!?)

Du levererar.
Du gör någonting av dina idéer.
Du har kul.

Det här låter närmast som ett CV, eller kanske en kontaktannons (du har någon som bryr sig om dig??), för en moderat entreprenör som vet om att han är "bättre än andra", som "levererar" och "har kul" (nåde honom annars!). Som ska kunna trampa på så många andra som han vill utan att någon får känna sig "missunnsam".

Om du är bättre finns det alltid någon som är sämre. Hela poängen med diskrimineringslagstiftning är att inte behandla andra sämre för att de inte är som du. Hela poängen är att ett sådant tänk ska motarbetas. Inte bejakas.

Tro mig, som smart tjej uppvuxen i kanske en av de gnälligaste städerna i Sverige har jag helt klart starka åsikter om jantelagens ickevara. Men att den används som ett PR-trick* av några moderata rikingar som är trötta på svenskarnas solidaritetskänsla är rent snuskigt.

Alltså det här med politikerförakt. Det är kanske inte en så himla dum idé ändå.

*Citat Andersson: "Det är en ovanlig motion då den inte är så handfast. Men för oss är det viktigt att lyfta frågan och väcka en diskussion." I Östran. = PR-trick.

I think I smell a rat.

2010-11-04T19:06:00.001+01:00

Jag berättade ju att vi hade råttfällor i köket, eller hur?
Det gjorde mig ganska freakad men polacken lugnade mig genom att försäkra att de har funnits där i tusen år och aldrig slagit igen. Nu borde jag ju kanske inte blivit så trygg av den informationen med tanke på att fällorna, så vitt jag med mina ringa kunskaper om råttmord kunde skönja, inte såg ut att fungera. Men ändå. De hade sina små intorkade korvbitar som helt klart legat och dammat igen istället för att bli uppätna och det finns tusen katter på gården och jag tänkte att jaja, råttorna har väl övergett det här skeppet.

Råttorna var möjligtvis på semester. Igår när jag stod i köket såg jag någonting litet och svart fara rätt över köksgolvet med åtföljande tapptapptapp-ljud, snabb som blixten var den också. Jag skrek helt hysteriskt, vilket nästan gav stackars Fredrik en hjärtattack, han kastade sig ut från toaletten i tron att jag lyckats skära av mig ett nytt finger.

Köket är helt klart inte min favoritplats i detta hushåll.

Särskilt inte som det ligger granne med mitt rum och dörren in hit inte går hela vägen ner. Nu kan jag ligga vaken på nätterna och vänta på att det ska komma en råtta och krypa i ansiktet på mig istället för att fantisera om min tumme (som faktiskt har bytt färg tillbaka till något människoliknande igen, det verkar som att mitt piratnamn inte kommer att bli Jenny Ninefingers).

Very funny.

2010-11-04T00:37:00.001+01:00

Jag tror att Dylan Moran kanske är världens bästa komiker.
Vis är han också. Titta på den första minuten av det här klippet och vad han har att säga om unga människor som är kära:

Det är så absolut sant. Om vi nu räknas som unga fortfarande men det tror jag väl. Om inte annat för att jag fortfarande känner så. En liten liten del av mig går typ runt och känner att vilken tur för världen att jag och Mumin har hittat varann för vi kommer göra den till en så mycket fabulösare plats!
Det hela förvärras nog ännu mer av att det är avstånd inblandat, det förhindrar att vardagen och livet hinner slå ner i mina rosaglittrande moln av egocentrisk förälskelse. Hey, I know a great bar, let's go & make it better!

Men oroa er inte, jag vet nog vad som komma skall. Om ni fortsätter titta på klippet kommer ni också att få veta vad som händer:
Gardening, gardening, gardening, death.

Skönt med lite verklighetsförankring.

Gross.

2010-11-02T17:53:00.005+01:00

Det här med att verkligen studera hur äckligt något är kanske bara fungerar halvbra. Inatt kunde jag inte sova för jag fick hela tiden flashbacks av hur himla himla äcklig min tumme är (plus okej kanske litegrann bultande smärta och självömkan).

Och idag har jag haft svårt att koncentrera mig på att plugga för jag har hela tiden fått tvångstankar om att fingertoppen kommer att trilla av så fort jag tar av bandaget. Till slut stod jag inte ut längre, utan bestämde mig för att byta bandage medsamma, fastän jag hade tänkt vänta åtminstone till kvällen, bara för att jag behövde bekräfta att tummen fortfarande satt ihop. Läkaren tyckte att jag skulle nöja mig med något slags extra stort plåster efter första dygnet men den går jag inte på. Jag behöver ett tjockt lager vaddering mellan mig och detta äckliga äckliga som hotar att ta över hela min hjärna.

Jag bad Fredrik att hjälpa mig. Herregud vilken syn det var. Vi är ganska mesiga. Jag var naturligtvis tvungen att göra nästan alltihop själv pga mitt extrema kontrollbehov och en känsla av att om nu tummen trillar av så måste det vara i en situation där jag inte har någon annan än mig själv att skylla på. Mina händer skakade, jag grät okontrollerat, fingertoppen hade gått från gul till grå. Fredrik försökte vara stabil, Fredrik som har feber och berättade efteråt att han var "såhär nära att äckelsvimma" under tiden. Så tack och lov för mitt kontrollbehov, ifall han hade trillat ihop där hade jag nog också gjort det. Men vi lyckades i alla fall få på ett nytt ganska klumpigt och för hårt bandage.

Så, ja, jo. Vi är inte så jävla koola, jag och Fredrik.
Men vet du, vi har något som du förmodligen inte har.
Vi har mjölk, kakao, socker och mörk rom.*
Av det kan vi göra varm romchoklad.
Det är jävligt koolt.

*Du trodde väl att jag skulle säga "Vi har ju alltid varandra" eller nåt sånt, men herregud, det finns väl gränser för hur cheesy man kan bli.

Hurt.

2010-11-01T15:22:00.006+01:00

Imorse drömde jag att jag var på Gröna Lund med min systerdotter, vi var tvungna att vara där på grund av något uppdrag, men hon ville inte åka några karuseller vilket var väldigt konstigt. Sedan vaknade jag och hade ett till blogginlägg om mens i huvudet, fixt och färdigt. Det kändes bra, liksom tredje delen i en trilogi, så skulle jag kunna släppa det sen. Men så gick jag upp och bestämde mig för att för en gångs skull äta smörgås till frukost istället för gröt. Och sedan försvann allting ut ur huvudet.

Osten i Holland är inte som osten hemma, man får inte en såndär praktisk trekant som i Sverige, utan istället får man en tårtbit av en rund ost, såhär:

Vi lärde oss av infödingarna att man skär den genom att hyvla av paraffinet på båda sidorna och sedan hyvla skivor från den smala sidan och neråt mot den tjocka (framifrån och bakåt om du utgår från bilden ovan). Men det är lite farligt, för vi köper Gouda Oud, den mest lagrade osten, som har ganska hårda kanter. Så det är lätt att slinta med osthyveln. Bara förra veckan lyckades jag slinta och göra ett litet sår på handleden.
Japp, och så imorse då, när jag skar av fingertoppen på min vänstertumme.
Inte på skoj. Inte överdrift. Osthyveln är väldigt vass och skär väldigt tjocka skivor, uppenbarligen inte bara av ost utan av fingrar också. Den gick in på framsidan, genom tumavtrycket, och ut igen på andra sidan, genom nageln (ungefär i mitten, längdmässigt). Hahaha, äckelattack! Jag behöver verkligen sprida äcklet till någon annan så att jag själv känner det lite mindre. Ska jag fortsätta? Okej: Fingertoppen satt fortfarande kvar på fingret genom en liten liten köttslamsa, och efter två sekunder såg man väldigt tydligt att den var av, för hela huden, på alla sidor om tummen, var gul. Liksom död. Inklusive under nageln. Och det blödde allra mest genom nageln. Haha, visst är det äckligt!

Så jag hade totalpanik i ca tio minuter, men när jag hade tvingat mig att verkligen titta på såret och se hur äckligt det var blev det lite bättre. Fredrik hade tack och lov sinnesnärvaro nog att tolka mina vadskajaggöravadskajaggöravadskajaggöraHJÄLP!-skrik som en uppmaning att leta reda på närmaste sjukhus och lämpligt taxibolag. När vi väl kom till akuten var jag mest orolig över att jag inte är registrerad i staden än och att mitt sjukförsäkringskort ligger kvar i Stockholm eftersom min mamma inte har hunnit posta det till mig.

Vi väntade bara någon timme på akuten (ett poäng till Holland) innan jag fick träffa en läkarstudent som försökte lyfta på fingertoppen men det gick inte. Det betydde att jag inte behövde sy utan fick ett snyggt bandage och kunde åka hem igen.
Och jag lyckades tvätta såret själv och titta på det under nästan hela undersökningen (utom när hon försökte ta isär tummen, det finns gränser). Jag mår oftast bättre av att veta exakt hur äckligt och hemskt något är, än av att bara veta ATT det är äckligt och hemskt, för det blir nästan alltid värre inuti mitt huvud.
Det hela kändes faktiskt nästan koolt. Läkaren bekräftade att det faktiskt var så att jag hade skurit genom hela fingret. Men på max två timmar hade tummen och fingertoppen lyckats bli kompisar igen så pass att de redan hade börjat växa ihop. Kroppen läker sig själv. Det är häftigt.

Vilket inte hindrar mig från att känna mig helt mörbultad och illamående, någon slags chock antar jag. Det blir nog inga statsterritorier idag heller. Tittar på sjukhusserier istället, för att få lite perspektiv på min lilla fjuttskada. Vad är väl en fingertopp.
De ska skicka räkningen. Oförsäkrad. Den smällen ser jag fram emot. Tur att de inte sydde, det kostar säkert ett lakan per stygn.
Jag ser fram emot när nageln trillar av. Lovar att berätta allt om det! Muahaha.

Och från och med nu kommer jag nog att äta färdigskivad ost.

I love myself.

2010-10-29T14:44:00.011+02:00

Som utlovat kommer här fortsättningen på mitt gormande om kvinnokroppen:

Miniseminarium om kvinnlig anatomi och sexualitet.
Jag själv vet mycket mindre om kvinnokroppen än vad jag skulle vilja, men här är några saker jag vet som jag inte fick lära mig i skolan:

Visste du att kvinnor får stånd? Och inte bara ett litet, det finns en svällkropp inuti kroppen, som slutar i klitoris, och den är skitstor! Och hela den styvnar när kvinnor är kåta. Det syns inte utanpå, men det som syns är att klitoris växer och styvnar.

Lubrikation innebär att saften rinner till. Ett verb som jag vill förespråka är att "lubba", dvs bli kåt. (Underlättar förmodligen sniglandet...)

Slidkrans är det "nya namnet" på mödomshinnan. Som inte finns. Mödomshinnan finns inte. Jag tyckte först inte om namnbytet för jag tyckte att det bara förstärkte myten om mödomshinnan. Men sedan hjälpte Sonja mig att äntligen förstå vad som är skillnaden: slidkransen är namnet på en samling veck, som sitter strax innanför slidmynningen. Det är som lite rynkigt på ett ställe. Ibland går den hela vägen runt slidan. Det är detta man numera kallar slidkrans. Det är definitivt ingen hinna. Det är inte ens en halv hinna. Det är veck i slidväggen. Nu vet ni det.

Vet du hur det ser ut inuti slidan? Vi vet att kukar kan vara böjda åt olika håll, stora eller små, smala eller tjocka - har du nånsin reflekterat över att det är exakt samma sak med fittor? Vet du hur livmoderhalsen kan se ut (klicka här om du vill se), och vet du att du kan känna den med fingrarna? Livmoderhalsen sitter olika högt upp i slidan för olika kvinnor, men en spexig sak är att den faktiskt inte sitter på samma ställe hela tiden. Den sitter olika högt upp i slidan beroende på vilken tid i månaden det är. Och när man är upphetsad flyttar sig livmoderhalsen högre upp i slidan, som alltså växer.

Visste du att kvinnor också har en (motsvarande) prostata? Den sitter vid g-punkten/slidkransen, och genom stimulering av den får en del kvinnor utlösning (ejakulation).

Kvinnor kan få orgasm genom stimulering av klitoris och/eller g-punkten och/eller livmoderhalsen. Det är olika för alla, vissa kommer bara på ett sätt, andra bara på ett annat. Men ganska många skulle nog kunna komma på fler sätt om man lärde sig. Det är inte heller särskilt ofta antingen eller, utan kan vara en hel radda av olika kombinationer som gör tricket. Hur koolt är inte detta hörnini? Det känns så himla mycket spexigare än för killar.

Vestibulit är ett tillstånd som gör att det gör ont att ha penetrativt sex för kvinnor. Man vet inte riktigt vad det beror på (surprise!). Det har funnits teorier om att vestibulit som medicinskt tillstånd är en myt (surprise!) och att det helt enkelt beror på dåligt sex, vilket t.ex. Manne Forssberg säger i den utmärkta grabboken Kukbruk. Jag tvivlar inte alls på att det finns många sammanhang där smärta är kopplat till dåligt sex. Jag vet däremot att det inte är den enda förklaringen.
En del menar att vestibulit är ett stressyndrom, att det är "smala, intellektuella kvinnor med många järn i elden, som inte har fått vara barn tillräckligt länge". Hahaha! Läs den artikeln, jag gillar särskilt citatet: "Om det kommer in en rund och glad tjej från Västerbottens inland som säger att hon har ont underlivet, så vet jag att det inte kan vara vestibulit, utan något annat besvär, förklarar Inga Sjöberg", överläkare. Vad sägs om det för att konstruera en sjukdom kring din egen teori?

Men visste du att nästan alla kvinnor som får vestibulit äter p-piller samtidigt? Och att besvären ofta förbättras när de slutar äta p-piller? Det finns dock "inga bevis" för att det skulle finnas en klar koppling, och är inte helt och hållet tillförlitligt, trots att flera studier har visat ett samband. Vad tror du att detta beror på?
Jag har också, tyvärr hittills utan resultat, försökt hitta en artikel som jag läste för något år sedan, där en studie presenterats som visade att majoriteten av alla kvinnor som äter kombinerade p-piller får tillfällig vestibulit, dvs en period på allt från en vecka till ett par månader när det gör ont att ha sex, ofta inom ett par månader från det att de börjar äta p-piller.
Min teori är att man kallar vestibulit för en livsstilssjukdom för att slippa forska på det. Kalla mig konspirationsteoretiker.

Okej, fattar ni nu hur konstigt det är att vi inte vet alla de här sakerna från början? Hur konstigt det är att alla olika myter/inte myter florerar som just myter/inte, istället för att presenteras som medicinska fakta? Mödomshinna/inte, vestibulit/inte, g-punkt/inte, vaginalorgasm/inte, pms/inte - det här borde väl inte vara så jävla svårt att faktiskt veta något om? Men nej, just det, det är kvinnokroppen vi talar om. Den mystiska outforskade kontinenten.

Om du vill veta mer om sexualitet och anatomi är det bara att börja googla (inte på porrsidor!). Jag tycker att Cuntlove är en fin utgångspunkt, det är en fin och inte så pretto blogg om kvinnokroppen.

PS Även om den manliga sexualiteten har en mycket mer självklar plats, inte minst inom medicinen och sexualundervisningen, finns det säkert massor av myter och konstigheter där också. Om du vill säga nåt om det är jag helt klart pepp på att lära mig mer.

Blood in the boardroom.

2010-10-29T13:54:00.005+02:00

Alltså, detta med pms.
För ett tag sedan var jag på en middag där en av de kvinnliga deltagarna uttryckte åsikten att pms är en myt, något som gör det möjligt att nedvärdera kvinnor, och att kvinnor som tror att de har pms bara bejakar en ovärdig föreställning om sig själva. De borde helt enkelt rycka upp sig och inte sitta hemma och käka choklad en gång i månaden.

Det gjorde mig ganska upprörd. Och jag har fortsatt att var upprörd. Inte så mycket av det hon sade (jag kan på sätt och vis förstå det), utan av att detta är det val vi får. Antingen kan vi säga att pms finns, och det skulle på något sätt ge fritt spelrum åt svin som säger att kvinnor inte kan vara företags-/världsledare eftersom de är helt opålitliga och känslostyrda en vecka i månaden (minst!). Eller så ska vi säga att pms inte finns alls, och alla kvinnor, inklusive mig själv, som faktiskt upplever förändrade känslostämningar i samband med sin mens ska bara "suck it up" och låtsas som ingenting. Inte visa oss svaga. Inte ge dom tillfredsställelsen av att veta att vi faktiskt är kvinnor.

VARFÖR är det alltid så här?
Detta är så typiskt varje gång man pratar om kvinnlig anatomi - hur kan det vara så att vi överhuvudtaget har den här diskussionen, om huruvida pms finns eller inte? Hur kan det komma sig att vi, trots vår åh så avancerade medicinska forskning, fortfarande inte vet jack shit om kvinnokroppen? (Lindas fittskola kommer alldeles strax, kanske idag!)

Hur länge ska vi behålla den här "mystiken" kring den kvinnliga anatomin? Hur kommer det sig att det inte forskas mer, att det inte undervisas mer effektivt vad läkarna faktiskt vet? Hur kommer det sig att alla myter och all okunskap kan hålla på och florera så här, till den grad att det som faktiskt är sant blir avfärdat som en myt? I den fantastiska boken Cunt, typ en tredjevågen-hippie-feministbok som jag fick låna av min favvo-CS-värd, skriver Inga Muscio* många bra saker om just mens, om hur vi, både män och kvinnor, uppfostras till att se mens som något lika delar äckligt, skämmigt och jobbigt, vilket enligt henne leder till att kvinnor blir främlingar för sina egna kroppar. Det jag särskilt vill nämna här är att hon berättar att när hon gick i skolan fick hon lära sig att mensvärk var en myt. Det var något som kvinnor inbillade sig. Men några år senare dök det upp som en nyhet i tidningen att forskare till slut faktiskt hade kommit på att mensvärk fanns på riktigt, med biologiska orsaker och allt! Det som hade hänt var helt enkelt att någon hade bestämt sig för att faktiskt undersöka fenomenet. Och lo and behold, det visade sig att verkligheten för många kvinnor faktiskt var verklig.

Och hur kommer det sig att det faktum att kvinnor är olika, både från män och från varandra, nödvändigtvis måste betyda söndring? Att ett fenomen måste inkludera alla kvinnor, annars finns det inte? Att antingen är vi exakt likadana som män, eller så är vi inte lika mycket värda? För det är ju i princip vad hela den här diskussionen handlar om.
Det påminner mig om debatten om kvinnlig orgasm. Väldigt länge var det, som vi alla vet, inte allmänt känt att kvinnor inte automatiskt fick orgasm av penetrativt sex. Först tänkte man väl överhuvudtaget inte på att kvinnor skulle få orgasm. Sedan var de som inte fick det frigida. Men rätt vad det var kom man på att de flesta kvinnor faktiskt inte kommer av penetrativt sex, de får orgasm genom stimulering av klitoris! Halleluja! skulle man kunna tro, men icke: nu startar tvärtom-debatten - om inte JAG kommer av penetrativt sex så kan ingen annan göra det heller. Eftersom historien så länge felaktigt förtäljde myten om vaginalorgasm så innebär det nog att hela grejen inte existerar (obs inte hittepå, jag har flera gånger verkligen hört folk påstå att vaginalorgasmen inte existerar, som något slags feministiskt statement). Och så gör man lögn och saga av den verklighet som många kvinnor faktiskt upplever (en femtedel av alla kvinnor får vaginalorgasm, och flera får inte alls klitorisorgasm).

Hej. Jag är en kvinna. Jag har en kvinnokropp. Jag har kvinnliga könsorgan. Jag har en livmoder, en slida, en fitta (och ja, det är tre olika saker), jag har mens, pms, mensvärk och en massa spännande saker inuti min kropp som jag tyvärr inte vet tillräckligt mycket om, eftersom vi aldrig pratar om de här sakerna. Sexualundervisningen i skolan, hur bra det än är att den finns, är tyvärr fortfarande bristfällig vad gäller kvinnokroppen. Folk tycker fortfarande att det är pinsamt och äckligt att prata om mens. Inte bara tonåringar utan vuxna människor. Mens! Något som hälften av befolkningen får en gång i månaden! Mens ses som på gränsen till onaturligt. Något man ska vara tyst om. Något som ska beklagas. Och något vi inte får erkänna påverkar oss ett enda litet grand, för då kommer vi att ge mansgrisarna därute rätt! Hur sajko är inte detta?

Min pms har talat. Nu ska jag gå och överdosera ibuprofen, choklad och grey's anatomy. Oh no you didn't!

*Alltså, Inga Muscios webbsida heter ingalagringa.com, hur fint är inte det?

PS. Jag har sällan varit mer nöjd med en låtrubrik än till det här inlägget. Ani, du är en gud!

Should I stay or should I go.

2010-10-28T18:23:00.000+02:00

Jag har inte pluggat på bibliotek sedan T1. Första terminen tentapluggade jag på JB, satt där i mörkret och lyssnade på gympamusiken från badhuset och ljudet av de piffiga tjejernas höga klackar som smattrade mot golven. Sedan började jag plugga hemma. Medan jag bodde på Waldenströmska hade jag särskilt fina pluggperioder på vårarna i trädgården, jag satt vid ett plastbord och lät trädsaven droppa ner i böckerna, och tog en paus varannan timme för att sola (av någon anledning är det alltid som finast väder när man har tentaperiod, visst?).

Det blev lite jobbigare när jag flyttade till Rackis, bordet som medföljde rummet är lite för högt för en kortis som jag, så jag har varit tvungen att lägga kuddar på stolen, och känner mig ändå som ett barn som blivit av med sin tripptrappstol när jag sitter och dinglar med benen och har armbågarna i höjd med axlarna. Men jag fortsatte plugga hemma.

Och här i Holland? Ja, nu har jag inget bord alls, utan sitter i soffan med böckerna utspridda överallt och skriver med blocket på en pärm i knät. Ohyggligt obekvämt. Benen somnar. Ryggen dör. Mina yogalektioner har blivit oerhört plågsamma, ryggskott, nackvärk. Asjobbigt. Skitdumt.
Juridiska biblioteket ligger mindre än tio minuters promenad hemifrån. Där finns en hel våning som är vikt åt internationell rätt och mänskliga rättigheter, där finns alltid studieplatser i ljusa lokaler (det finns fönster! Tänk er det!) och är nästan befriat från piffmänniskor. Förutom ett ganska irriterande susande/pipande ljud från ledningarna är det nästan perfekt.

Varför i hela fridens namn går jag då inte bara till biblioteket och pluggar, frågar ni. Ja, det undrar jag också. Varje dag tänker jag att nu ska jag minsann gå till biblioteket, oj vad bra det kommer att bli. Men varje dag (nästan) stannar jag hemma och kröker ihop mig i soffan istället. Varför varför varför?

Men jag kom precis på svaret, tror jag.
Om jag går till biblioteket känner jag genast pressen. Att nu är jag här, nu måste jag plugga ordentligt, alla är tysta och duktiga, jag måste också, jag måste läsa effektivt och skriva perfekta anteckningar och sitta exakt si och så många minuter och gud vad jag blev hungrig/kissnödig/rastlös/kaffesugen, vad min penna raspar jag kanske skulle gå och köpa en ny, men jag måste sitta kvar måste koncentrera mig måste måste måste.
När jag pluggar hemma känner jag mig så himla duktig bara av att öppna böckerna. Det är inte så svårt att sitta kvar och plugga för det finns ingen press att jag borde göra det. Och då är det väldigt enkelt att sitta en stund till. Och vill jag ta en paus på tio minuter kan jag göra det och sen gå tillbaka igen. Är jag på biblioteket blir det aldrig pauser på tio minuter, snarare timmar.

Jag har helt enkelt problem med pressen på mig själv, skapad av att vara på en viss plats. Det är som att ha problem med auktoriteter. Fast lite mer flippat.

Lovesick.

2010-10-25T16:34:00.001+02:00

Ja herregud. Livet, världen, etc.
Som alla vet är kärlek en drog. Så därför kanske man inte ska bli förvånad när man efter en veckas tungt missbruk får huvudvärk, jordens trötthet, illamående och generellt en känsla av att bara vilja sitta på balkongen och lapa sol (det är faktiskt möjligt just idag), och/eller sitta inne och titta på tramsiga teveserier, ochsåvidare. Jag har helt enkelt kopparslagare, kombinerad med svåra abstinensbesvär.
Eller så kanske det kan ha lite att göra med att jag gick upp halvsju imorse för att ta en promenad på en&enhalvtimme.

Vilket som har jag svårt att koncentrera mig på plugget, som naturligtvis blivit grovt försummat i veckan. Men orka engagera sig i statsterritorier. Nationsstaten är väl ändå en förlegad konstruktion.

The sick woman av Steen, som vi såg på Rijksmuseum i Amsterdam. (Hon lider av "the pangs of love")

Just like honey.

2010-10-21T12:05:00.000+02:00

Man överlever allt, tillochmed grupparbeten. Även om det var nära ögat där ett tag. Tre reviderade upplagor senare är allt över och världen är på rätt spår igen.

Jag har ett Mumintroll på besök, så jag kommer ligga lite lågt den här veckan. Istället: åka till Amsterdam, van Gogha, klättra i kyrktorn, äta gröt, dricka bubbel och ha det sådär himla fint som man bara har när det är blåbär i håret och allt är mjukt och rosa.

Pusspuss.

First of the gang to die.

2010-10-18T13:27:00.002+02:00

Vad är det för fel på mig? Är jag dryg, självgod, har jag så svårt kontrollbehov, är jag helt utan social kompetens? Eller varför hatar jag grupparbeten så mycket?

Jag
hatar
grupparbeten.
Så mycket!

Jag skriver med två andra personer, en av dem är helt okej, förutom att han översätter "värdelös" till "invaluable" och lite andra såna saker. Den andra personen dök inte upp på vårt möte - jag ägnade en timme åt att försöka guida henne till mitt hus (som är jättelätt att hitta till!), sprang runt och letade efter henne på platser där hon sa att hon var, och gav sen upp när hon slutade svara i telefon. Sedan gav vi henne de lättaste uppgifterna, och idag fick jag hennes bidrag. I vilket hon har kopierat internetsajter ord för ord. Det är hela hennes text.

Jag. Hatar. Grupparbeten!*

Jag övar beteendeterapi för att ta mig igenom dagen. Jag tänker på mitt första turistbesök imorgon.
Och jag tänker på att jag ska träna ikväll.
Mmm, träna.
Jag har lärt mig en del av de löjliga namnen på alla steg, och hälften är naturligtvis på engelska. Men intressant nog är det inte namnen på samma steg, och inte heller samma namn. Så ingen hjälp där. Mina favoriter är alltid när instruktörerna hittar på egna namn, och det blir extra roligt på holländska. Som tillex De grootste explosion (största explosionen) och Lopeloop (typ gåeligå...)

Men det allra allra bästa med mitt gym = diskokulorna i taket! Dom slås på när det är dags för finalomgången. Träning + mellanstadiedisko är en mycket bra kombination.

*Men det är hyfsat tillfredsställande att få snacka skit om det här, utan att riskera att någon blir sårad/stämmer mig, eftersom de inte kan svenska.

Bet you think I care.

2010-10-16T23:18:00.000+02:00

Fredrik har introducerat mig för kanske världens bästa och roligaste seriestripp (näst efter Assar), xkcd. Den är jättenördig och handlar om matte och fysik och kärlek och datorer och ja, om att vara nördig helt enkelt. Och så en hel del om världen och livet. Jag har redan samlat på mig hundra bilder som handlar om mig eller alla andra jag känner, men här är en som handlar om den här bloggen, och en tvångstanke jag har haft många gånger:

Nuff said.

A question of gender.

2010-10-14T14:45:00.002+02:00

Lindas transskola, del 8
Diskrimineringslagen ur transperspektiv (II)

Nu ska vi snacka intersexualism hjärta diskrimineringslagen = sant?
För en allmän beskrivning av intersexualism och frågor om kön/inte, kolla mitt tidigare inlägg.

Det framgår klart och tydligt av diskrimineringslagen att med kön menas att någon är man eller kvinna, eller transsexuell. Intersexualism ses alltså inte som kön. Istället faller intersexualism in under könsöverskridande identitet eller uttryck, eftersom: ”Den som är intersexuell kan t.ex. vara född med atypiska könsorgan. Det kan därför vara oklart vilket kön den som är intersexuell har.” (Citat från förarbetena till DL.)

Men! Intersexualism hänger inte nödvändigtvis samman med vare sig könsidentitet (mentalt kön) eller könsuttryck (socialt kön), utan är i första hand ett anatomiskt tillstånd. Intersexuella har alltså inte per automatik könsöverskridande identiteter eller uttryck. Man kan jämföra med transsexuella, som omfattas av ”kön”, kanske för att de genomgående har ett enda mentalt och ev. också socialt kön. Intersexuella i samma situation är dock enligt lagen per automatik ”könsöverskridande”.

Har lagstiftaren utgått från att det är de intersexuella som dessutom har könsöverskridande identitet eller uttryck som överhuvudtaget kan bli diskriminerade? Nej, det tror jag inte (hoppas jag inte). Det kan inte uteslutas att intersexuella diskrimineras p.g.a. just sitt anatomiska tillstånd, t.ex. på badhus eller inom vården. Men kan en intersexuell person vars mentala, sociala och juridiska kön hänger ihop känna igen sig i beskrivningen "könsöverskridande identitet eller uttryck"?

Om intersexuella inte känner sig omfattade av diskrimineringslagen, eller uppfattar det som att de måste tvingas in i ett fack som inte är skapat för dem, kan det finnas risk för att sådan diskriminering inte ens anmäls. Det här är ytterligare ett exempel på att lagen menar väl men kanske gör bort sig i praktiken.

Lucky to be me.

2010-10-14T14:02:00.000+02:00

Det finns alltid tusen saker att göra, men jag tycker att jag är värd att ta det lite lugnt idag. Söka kurser, googla Belarus, drömma om framtiden.

Det är stressigt att vara jag, men det är så himla värt det. Anledningen till att jag har tusen saker att göra är att vi nästa vecka har grupparbetsinlämning. Vi ska representera FN och alla dess organ, och förklara vad vi gör för att främja mänskliga rättigheter i Belarus. Idag har jag också sökt kurser till våren, och om det går som jag vill får jag åka till Istanbul och studera islamiska rättstraditioner och hederskultur. Jag har, med lite hjälp från min mer verklighetsförankrade mor, bestämt mig för att inte följa min impuls att läsa dubbla kurser - eller varför inte tredubbla - eftersom jag ändå kommer att behöva läsa in det jag missar i januari och februari, plus läsa dubbelt i höst eftersom jag inte vill kasta bort en fantastisk vårtermin på rättshistoria. Men det skär i hjärtat att välja bort Makt och rätt, som jag längtat efter att läsa ända sedan termin 1.

Det ständiga problemet - så lite tid, så mycket att lära sig och uppleva.
Det är egentligen ett väldigt trevligt problem att ha.

Jag har så sakteliga börjat inse, på riktigt inse, att det jag pluggar faktiskt är saker som jag vill och förhoppningsvis kan jobba med. Att det här är verkligt, inte bara jag som sitter hemma och läser avhandlingar på fritiden och är avundsjuk, utan jag som tar högskolepoäng på att plugga räddavärlden-kunskap. Undan för undan blir framtiden klarare, får jag alltfler mål och drömmar om vad jag skulle kunna bidra med, blir jag alltmer övertygad om att jag faktiskt har saker att bidra med. Jag kommer inte bara skriva tentor och titta på Grey's anatomy hela livet, jag kommer att vara ute i verkliga livet och jobba med riktiga fall, med riktiga människor och riktiga samhällen. Jag blir lite yr i huvudet av tanken.
Jag är så glad att jag är jag.

The worst day since yesterday.

2010-10-13T16:17:00.004+02:00

Vissa dagar har gud glömt.

Det var illa redan från början, som jag berättade - föredrag om våra PM på semunarium mitt i stan, följt av en salstenta på halva folkrättskursen i Uithof, universitetsområdet som ligger helt utanför stan, en kvart senare.

Sen kan man ju vara så stressad över tentan att man glömmer bort att riktigt kolla upp allting, så att det visar sig att man har missat att seminariet var förlängt en timme, och alltså kommer en timme försent, och alltså missar att hålla sitt föredrag överhuvudtaget. Medan man är på seminariet kan man också inse att man totalt har missuppfattat sitt ämne och skrivit om helt fel saker i sin PM.

Sen kan man ju rusa till bussen och vara tvungen att hoppa på i mitten eftersom busschauffören vägrar öppna dörren därfram, och vara förhindrad av massor av packning och en massiv folkmassa att gå fram till chauffören och köpa biljett. Och sen kan det ju bli så att enda gången det kommer en kontrollant naturligtvis är idag. Precis när vi ska gå av. Jag bröt ihop, Fredrik skrattade sitt nervösa, "jag är nihilist och helt kool"-skratt som inte lurar någon, och försökte sedan spela turist genom att fråga kontrollanten med sin käckaste röst om vi kunde köpa biljett av honom. Visst, sa kontrollanten, för 250 kronor styck. Jag bröt ut i en lång osammanhängande harang om hur det kom sig att vi inte hade biljett, men jag tror att det framförallt var mitt totalt desperata uttryck (typ "jag hoppar framför bussen om inte något enda går bra idag och då kommer ni få städa upp det, tänk på det!") som gjorde att han lät oss slippa undan för den här gången, på villkor att vi gick av bussen medsamma och inte berättade om det för någon. (Oups!)

Sen kan man ju inse att Harald Edelstam inte hjälpte, och att man inte lyckades bli tillräckligt entusiasmerad av statsimmunitet för att kunna svara sammanhängande på ett Eichmann/Pinochet-fall som utgjorde halva tentan.

Sen kan man gå hem och tänka på gullvivor, folk som har bokat flygresor för att komma och hälsa på, kaffe (ska nog gå från tanke till handling där), sina nästan vissnade solrosor, den ekologiska matbutiken runt hörnet, yogan på mitt gym, och champagne. Jag måste börja praktisera DBT på en mycket högre nivå medan jag är här.
Vad roligt att jag tyckte stressnivån var så hög i Uppsala. Problemet med att få perspektiv på saker är att det alltid sker i efterhand. Det hjälper ju inte mitt dåtida stressade jag att veta att mitt framtida stressade jag har ännu mer anledning att vara stressad.
Livserfarenhet suger!

Call the law.

2010-10-12T17:12:00.003+02:00

Nu är det dags: Den första delen av min analys av diskrimineringslagen. Den handlar om könsidentitet och könsuttryck, men jag har lämnat ute transsexuella och intersexuella i denna del. Transsexualism som diskrimineringsgrund har jag skrivit om här. Intersexuella får ett eget avsnitt, för att det inte ska bli alldeles för långt och oläsligt. Och så kan väl intersexualism förtjäna att få stå i rampljuset lite, när den annars så ofta är osynliggjord.

Lindas transskola, del 7
Diskrimineringslagen ur transperspektiv (I)

Än så länge har inga rättsfall vad gäller diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck prövats. Det kan därför vara svårt att avgöra hur grunderna kommer att kunna användas. I förarbetena till lagen berörs den frågan inte alls.

Det finns fortfarande bristfällig kunskap om transpersoner i många delar av samhället, och det kan nog hända att de flesta människors tankar – kanske också lagstiftarens – i första hand går till de mer kända typerna: transsexualism, transvestism hos män och drag queen. Framför allt tänker nog många på könskonträrt beteende – män som klär sig som eller känner sig som kvinnor, och kvinnor som klär sig som eller känner sig som män. Gråzonerna däremellan är relativt osynliga.

En annan fråga är om man kan skyddas mot att diskrimineras om man inte klär sig eller beter sig könsstereotypt – det är ju ett könsöverskridande uttryck! Men var går i så fall gränsen? Är en kvinna som klär sig ”grabbigt” eller inte rakar sig under armarna könsöverskridande? Kan en man som beter sig ”omanligt” omfattas av diskrimineringsgrunden könsuttryck? Och var går gränsen mellan könsöverskridande uttryck och uppfattad sexuell läggning (vilket nog ofta sammanfaller för en del personer som missgynnar ”omanliga” män eller ”okvinnliga” kvinnor)?
Vad är egentligen könsöverskridande? Det pratas det inte heller om i förarbetena, men det som menas är förmodligen könsnormsöverskridande. Men könsnormerna är snäva och de flesta människor, även heterosexuella cis-personer, överskrider dem ofta. Är då alla dessa normbrytare diskrimineringsskyddade?

I förarbetena till DL finns en lista med exempel på könsöverskridande identiteter eller uttryck, uppenbarligen i syfte att exemplifiera vilka som kan omfattas. Men utöver det finns ingen diskussion alls, och inte heller några exempel på konkreta situationer som kan komma ifråga. Kanske har lagstiftaren, genom att inte diskutera eller försöka definiera diskrimineringsgrunderna närmare, försökt att inte generalisera eller utesluta personer. Men jag tror att det leder till en risk att bara stereotypa och/eller typiskt könskonträra beteenden eller identiteter kommer att skyddas i praktiken, eftersom de personer som befinner sig i gråskalan är osynliggjorda.

Särskilt med tanke på att lagstiftningen kräver att det ska finnas en koppling mellan diskrimineringsgrunden och missgynnandet eller trakasserierna (inkl. att den som missgynnar/trakasserar ska vara medveten om, eller uppfatta det som, att den som missgynnas t.ex. har en könsöverskridande identitet), finns det en risk för att många personer med könsöverskridande identitet eller uttryck i praktiken kommer att falla utanför lagen. Detta särskilt då det finns en så pass stor omedvetenhet bland allmänheten om de olika typerna av könsidentitet och -uttryck.

Sno från dom rika.

2010-10-12T16:12:00.003+02:00

Dagens tips:
Det finns en liten nisse som har en liten blogg som heter hjortsberg. Jag vet inte vem han är eller ens hur det kommer sig att hans blogg finns på min lista. Men det är bra att den gör det.
Denne man skriver inte särskilt ofta, men när han gör det är det för det mesta väldigt roligt och smart om politik, ekonomi och/eller filosofi. Som det här senaste inlägget om Anders Borg, nationalekonomi och Nobelpriset.
Ville bara säga det.

Imorgon är det dags för föredrag om våra pm från 11 till 13, sen tenta från 13 till 15. I en helt annan del av stan. Parallella kurser suger. Jag letar efter intervjuer med Harald Edelstam för att försöka hålla ångan och entusiasmen för diplomatisk immunitet uppe. (Går sådär.)

This life.

2010-10-10T20:20:00.010+02:00

Fredrik utmanade mig till en lek. Vi skulle göra spotify-spellistor som inkluderade vår musikanamnes. Allt vi lyssnade på innan vi lärde känna varann. Förra hösten.

Det blev en lååååång lista. Jag har sållat och sållat och all musik finns förstås inte ens. (Winnerbäck! Pink Floyd! Doktor Kosmos! Godspeed!) Men det blir ju ändå ganska mycket när man har ägnat halva livet åt att samla på sig låtar.
Slutet på listan är också ganska osäkert, för jag minns av någon anledning mycket bättre vad jag lyssnade på när jag var sexton än vad jag lyssnade på förra året. Det är märkligt. (Jag blandar ihop de senaste åren ganska mycket. Jag undrar faktiskt om det inte är spotifys fel.)
Så, den är inte klar. Men det kommer den aldrig bli. Aldrig!

Så här kommer den iallafall:
Mitt liv som popsnöre
Den täcker mitt liv från fjorton till tjugofyra. Ofrivillig poetisk logik.

PS Jag har försökt att vara brutalt ärlig. Inte spackla över några pinsammare perioder. Så brasklapp, dålig musik inkluderad!

PPS Jag pratar väldigt mycket om spotify. Jag borde nästan vara sponsrad. Men det är helt enkelt för att det är mitt liv. En ganska fin utveckling från blandband. (Fast jag saknar det ändå...)

PPPS Om du skulle kolla på listan och tänka: "Men hallå, vart tog den där låten/artisten vägen som Linda var all about och helt knasig i hela jävla 200x", så säg till. Jag kommer som sagt att revidera denna lista resten av livet. Fruktar redan för nästa lista (om tio år).

Story to be told.

2010-10-09T00:44:00.008+02:00

Detta kanske var första gången som Nobelpriset i litteratur faktiskt gick till en författare jag redan läst. Inte för att jag gillade boken (Den stygga flickans rackartyg) särskilt mycket. Det är ganska sällan jag gillar Nobelpristagare faktiskt. Jag är helt enkelt inte tillräckligt djup, tror jag. Vilket jag också får insmetat i ansiktet på mig när jag umgås så här mycket med Fredrik. Det rör sig ganska mycket jazz och poesi i huvudet på honom. Herregud, intellektuella män alltså. Jag tror jag har för många såna i mitt liv. Ge mig lite Destiny's child! Sex and the city! Menshumor!

Jag är totalt illitterat just nu. Ett bibliotekskort kostar 400 kronor i Holland.
Biblioteket!
Kostar pengar!
Alltså, holländare. Deras nationalsång är nog

Jag har varit mycket upprörd över detta i över en månad, är fortfarande mycket upprörd. Har av alla jag klagat inför blivit rådd att svälja min snålhet och hosta upp para, för, citat mor, "läsa är ju du!" Och hon borde ju veta vem jag är. Och jag har hållit med, varje gång. Men fortfarande, jag tror att det är lika mycket principer som snålhet. Fyrahundra kronor. Det känns som att det motverkar hela poängen med bibliotek. Saker som är så lyxiga med Sverige att man inte ens tänker på dom? Högst upp på listan!
(Men jag pluggar så mycket att jag inte riktigt orkar läsa ändå.)

Jag läser bloggar istället. Ikväll har jag läst Magnus Betnér, tro det eller ej, om sverigedemokraterna, och det är riktigt fint. Han gör den grejen som jag älskar att göra, och dissekerar SD:s principprogram bit för bit. Och ger sig även på att faktiskt spalta upp kostnader för invandring, också lovvärt.

Och så har jag läst och fullkomligt älskat Alice and Kev. Trodde du att det gick att göra samhällskritik och uppslukande berättelser om människoöden baserat på Sims 3?
Jag gillar inte ens spelet. Dagens wikipedia för läsare som tillhör andra popkulturella generationer: The Sims är ett av världens mest populära dataspel, där man styr livet och vardagen för små gubbar. Man ska få dom att gå på toa, sova, äta, klara jobbet, få kompisar och köpa snofsiga grejer till sitt hus. Det är ett dockhus. Med produktplaceringar. Målet med spelet är att köpa så mycket prylar som möjligt innan man dör. Typ. Och det är tråååkigt för man gör samma saker om och om igen. Så, tillbaka till frågan: Trodde du att det gick att göra samhällskritik och uppslukande berättelser om människoöden baserat på Sims 3?
Nej, inte jag heller.
Men det går! Alice & Kev handlar om två uteliggare och deras försök att få livet att gå ihop. Det är roligt och sorgligt och säger en del om det samhälle som Sims är baserat på, nämligen vårt eget. Läs den, den är inte så lång. Värt din tid, lovar!

Just too good to be true.

2010-10-08T11:59:00.003+02:00

Och tillägg till min lista: Jag har ett träningskort! Jäjj, äntligen. Och gymmet ligger ett kvarter ifrån bostaden, så jag kommer inte ha några som helst ursäkter för att inte träna. Har lagom träningsvärk efter lagom asjobbigt step-pass, och ser fram emot att lära mig alla löjliga namn på stegen på holländska.
Men jag är nog lite friskis&svettisifierad, jag saknar de ljusa stora lokalerna, det låga låga priset, de överhurtiga tanterna, den opretentiösa stämningen och den fina förståndshandikappade farbrorn som är med på alla pass. Särskilt honom. Friskis&Svettis är så lyxigt att man inte ens tänker på det.

Andra saker i Sverige som är så lyxiga att man inte tänker på det:

- Tvättstugor. Har redan nämnt att vi inte hade tvättmaskin på förra stället, och det fanns inte heller i flera av de lägenheter vi hann titta på. Vi frågade efter tvättstuga, flera gånger, innan vi insåg att det är något som helt enkelt inte existerar här.

- Central vattentillförsel. En snubbe som inte talar engelska har varit förbi två gånger och bankat på vår vattenberedare, utan resultat. Jag fantiserar om varma duschar på nätterna!

- Jämställdhet. Alltså, okej, det visste jag ju. Och det är naturligtvis inte så stor skillnad här. Men blir ändå lätt chockad ibland. Som igår, när Fredrik och hans kompis Perming lagade mat (eftersom vi naturligtvis turas om. Naturligtvis!) och vår polska roomie sticker in huvudet i mitt rum och säger: Wow, du har verkligen tur, vet du.
Jag: Vad?
Han: Ja, du har ju två killar som lagar mat åt dig!
Jag: Det är inte tur, det är uppfostran.

Nästa vecka har vi tenta och PM-inlämning samtidigt (parallella kurser suger!), men jag har äntligen läst färdigt folkrätten (nästan) och börjat läsa på inför min statsvetenskapliga PM. Jag fattar ingenting men det är väldigt spännande och jag har naturligtvis en miljon åsikter. Jag skriver om kulturrelativism, och har äntligen hittat en (1) artikel skriven av någon som INTE är från väst, vilket kanske är en idé när man ska prata om hur västvärlden tror att de vet allting utan att fråga nån annan. Jag vill lägga fram empirin som bevis i sig själv. Behöver knappt skriva uppsatsen.

Dagens snyftiga: Utanför juridiska institutionen finns ett gäng stora väldigt vackra fotografier på barn med Downs syndrom, med citat av deras föräldrar om hur fina de är. Det får mig att vilja snörvla lite varje gång jag går förbi.